Jacob Lorbers berättelse om Jesu sista tid

Jakob Lorbers verk "The Great Gospel of John" följer Johannes evangelium men är genom sina 7.500 sidor ungefär hundra gånger så långt. När man läser verket slås man av att allting framställs på ett logiskt sätt och att allting får sin förklaring. Alla de vackra passagerna i Bibelns Johannes evangelium finns med men nu inbakade i en mängd andra detaljer som förklarar mycket av det som är fördolt i de olika berättelserna, t.ex. den symboliska betydelsen av vissa händelseförlopp .  

Man förstår genom verket att endast det mest slående och häpnadsväckande i Jesu lära togs med i Bibelns evangelier. Så hade säkert minnet flagnat en del när Johannes skrev sin berättelse år 90 e. Kr och han bara tog med sådant som absolut måste med. Detta är både styrka och en svaghet. En styrka på så sätt att evangelierna kunde hållas korta och därför få en stor spridning - både muntligt och genom skriftlig kopiering. Den absoluta folkmajoriteten var analfabeter. Och fördelen med ett kort evangelium var att det gick att förmedla muntligt. En svaghet var detta likafullt eftersom helheten gick förlorad och mycket av mystiken inte fick sin logiska förklaring. 

I vår tid där majoriteten kan läsa, verket kan kopieras i miljonupplagor med några knapptryckningar och spridas över hela jordklotet med ljusets hastighet, behöver det inte längre hållas kort utan vi kan få alla de förklaringar som lärljungarna själva fick.

I denna första post skall jag lägga ut min svenska översättning av den absolut sista och mycket dramatiska tiden i Jesu liv - vilket beskrivs i kap. 86-100 i bok 25, sammanlagt ungefär 45 sidor, med ungefär 3 sidor per kapitel som kan läsas separat. Men dessa kapitel har klistrats in fristående så att de kan läsas uppifrån och ner och inte tvärtom som med övriga poster på denna blogg. En del av det som står i Johannes evangelium är utelämnat här då Jesus i Lorbers stora verk Kapitel 97 verserna 2 och 26 påpekar att dessa avsnitt är helt korrekta och kan läsas i Nya Testamentets Johannes evangelium och hänvisar till kapitel 19, verserna 10-13. Meningen med Lorbers verk är alltså inte att på något sätt göra Johannes evangelium överflödigt utan bara att komplettera med de detaljer som saknas.

86. Ankomst till Betania. Vistelse hos Lazarus. Judas återkomst. Hans samtal med Herren.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 86; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1]Romarna hade nu passerat med sina trupper och fångar så att vi kunde fortsätta vår färd. 

[2]Det dröjde inte länge förrän vi närmade oss Betania där Lazarus uppehöll sig. Motiverad av sin starka inre längtan efter mig klättrade han varje dag upp till sitt älsklingsställe för att spana efter min ankomst. Och också denna gång stod han på sin utkiksplats. Så snart han lade märke till oss alla på vägen, så förstod han i sitt hjärta att det var jag och sprang genast för att möta oss medan han skrek till sina tjänare att de skulle berätta för dem i huset att Herren hade återvänt. 

[3]Därför var Lazarus snart tillsammans med oss på vägen och det behöver inte sägas hur glad han och hans familj var när de återsåg oss efter att ha varit ifrån oss under lång tid och hur de välkomnade oss åter till sitt hus. 

[4]De följande dagarna var viktiga och ämnade för att övertyga Lazarus liksom mina lärljungar om vad som var mitt slutgiltiga mål med mänskligheten. Och det är därför som många saker uppenbarats för dem som det fortfarande inte är rätt tidpunkt att nu igen avslöja för världen. Men detta kommer att hända senare. 

[5]På kvällen satt vi mestadels tillsammans i den välkända vestibulen i värdshuset på Olivberget, vilken också tillhörde Lazarus, eftersom det var fullpackat av människor där och också nödvändigt för dem att kunna se och höra mig.  

[6]Så snart det blev känt att jag återigen kunnat beskådas öppet så var det en stor folksamling av judar från Jerusalem och ännu mera judar från andra delar av landet, som hade kommit på grund av Påskhögtiden i Jerusalem. Och de kom också för att träffa Lazarus eftersom han för det mesta drog sig undan efter sitt återuppvaknande [från döden] och förde ett lugnt, begrundande inre liv genom vilket han mycket klarare än tidigare insåg vem jag var och vad som var meningen med mina gärningar. Han hade inga tvivel mera och min lära och personlighet var tydlig för honom nu. Judarna var för det mesta inte från detta område men hade hört talas om miraklet och om mig och de kom för att träffa oss - ofta av nyfikenhet men också av mera gedigna skäl. Alla dessa från det judiska folket, som i viss utsträckning var mottagliga för det som var gott, kom under denna tid nära intill mig så att själarna kunde få upplysning. Och därför var mina lärljungar och jag ständigt upptagna med att liva upp dem som trängdes samman och vars själar var törstiga.  

[7]Men tro inte att detta bara var till för judarna. Också många främlingar, greker, romare och andra folk, som fått höra om mig och inte precis visste vad de skulle tro, kom under dessa dagar och fick vetskap. Under dagarna fram till domen över mig blev det därför en rik, sista fångst av fisk för alla de saker som fortfarande kunde göras.  

[8]Det är nödvändigt att känna till detta faktum för att förstå det följande:

[9]På kvällen samma dag som vi anlände till Lazarus hus hade vi dragit oss tillbaka från folk som denna dag inte var så talrika som vanligt och var ensamma i hallen som vanligtvis tjänade som mötesplats då plötsligt Judas Iskariot trädde in genom dörren och hälsade oss. Mina lärljungar hade varit ganska glada att vara kvitt honom under så lång tid och hade hoppats att aldrig behöva se honom mer; därför blev de ganska långa i ansiktet vid hans hälsning. 

[10]Han frågade artigt om jag hade något emot att han slog sig samman med oss, varpå jag sade honom att han fick göra som han ville. 

[11]Judas talade nu mycket om Jeriko och vad han hade gjort där, hur han hade verkat för mig och hoppades få mitt godkännande. Han beskrev i livliga färger hur mycket elände han hade stött på där och också på vägen hit och hur den fattiga befolkningen var förtryckt och led under slaveri. Han talade sig faktiskt upp i en sådan extas att alla som lyssnade förvånades eftersom ingen någonsin så mäktigt hade känt den verkliga kraften i hans tal.

[12]Han (Judas) sammanfattade genom att säga:”Herre, hade jag bara en tiondel av din kraft inom mig, skulle jag omedelbart få ett slut på de mäktigas våld och befria och lyckliggöra folket som lever i slaveri och bönfalla Jehova att rädda dem så att de må prisa sin herre och Guds namn och skrika ut av glädje! Herre, hur länge till kan du tveka och låta deras enträgna böner passera ohörda?

[13]Skåda, Han är här, Konungen som Israel är redo att taga emot, men han visar sig icke! Han döljer sig fortfarande, den efterlängtade Messias, Davids son, människan med Guds kraft i sig! Han tvekar att använda denna stora kraft för sitt folks befrielse och Israel måste sörja och fortsätta att beklaga sitt djupa fall!

[14]Herre, ha förbarmande med folket, de fattiga och utsatta! Gör dem lyckliga; ty Zion väntar på sin Konung!”

[15]Efter dessa ord, som gjorde klart att Judas i mig också hoppades på den världsligt befriande Messias som jag så ofta förnekat att jag var, sänkte sig en stor tystnad, full av förväntan, och jag svarade: “Kallade jag inte alltid de fattiga till mig?! Tröstade jag inte de utsatta, botade de sjuka och gjorde de fattiga rika, försåvitt de behövde detta?! Vem tvekar då? Inte jag, - det är världen som tvekar, som inte vill bli frälst! Men Människosonen skall snart nå högsta möjliga makt, så att världen kan se att Han lätt kan nå det som världen strävar efter och som synes önskvärt i deras ögon. Men detta skall inte ske till världens ära utan till mina himlars ära. Så var nöjd med det du redan har sett och mycket snart kommer att se igen.”

[16]Judas blev nu tyst och gladde sig i sitt hjärta; ty han inbillade sig att han med sitt tal hade fått mig att ta ett beslutsamt steg mot folkets befrielse från det romerska oket, väl medveten om att jag hade makt att göra detta.

[17]Men han hade kommit till dessa slutsatser, vilka, som han väl visste, inte överensstämde med det jag uttryckt hitintills, på grund av följande: Under sin vistelse i Jeriko försökte han så långt möjligt att använda sin begåvning på bästa sätt och talade ofta om mig och min kallelse inför många människor. På detta sätt erhöll han ett visst rykte, speciellt eftersom han faktiskt lyckades bota några människor i mitt namn.

[18]Också Herodes, som uppehöll sig i Jeriko under vintern, hörde talas om honom. Efter att under lång tid ivrigt försökt komma i kontakt med mig, Mirakelgöraren, som han brukade kalla mig, så kallade Herodes Judas till sig för att få höra mera om mig. Judas, som var en självsäker man, utnyttjade situationen till sin fördel genom att utge sig för att vara lärljunge till nazaréen. Dessutom, eftersom hans ord hjälptes upp av hans goda minne då han ofta upprepade hela fraser som jag använt, så lyckades han göra gott intryck på kungen.

[19]Snart förstod Herodes att det fanns mera sanning i de många berättelserna och ryktena om mig än han trott från början och i sin själ slogs han av tanken att en mirakelgörare av detta speciella slag skulle kunna vara till nytta för honom, eftersom han kunde, om nödvändigt, med dennes hjälp beslå romarna med fasa och terror.

[20]Herodes och Pontius Pilatus, ståthållaren, var fiender. Den förre kände sig förtryckt av den senare. Herodes despotism kuvades alltid av Pontius Pilatus så fort den stack upp huvudet, varför Herodes, som alltid hyste hopp om att regera helt självständigt över Judéen och Syrien, blev väldigt förbittrad. Av denna orsak skulle en övernaturlig kraft, som inte kunde styras av romarna, ha varit mycket välkommen för honom. Av precis samma orsak hade Johannes, som tycktes honom vara profet, inte varit fiende till honom. Och det är inte troligt att han skulle ha sett till att denne dödats om han inte hade blivit lurad till det.

[21]Judas, som var en skarpsinnig iakttagare av den mänskliga naturen, hade haft massor av tillfällen att bli klar över motsättningarna mellan Herodes och romarna. Han blev också snart klar över syftet med kungens stora intresse. Han ansåg att han tjänade min sak bäst genom att jämna vägen för mitt makttillträde och kunde inte nog tala om min viljas utomordentliga kraft, vilket allting på jorden var underställt. I sina berättelser tryckte han speciellt på förintelsen av de grymma krigare som jag lät dödas av vilda djur, - som bevis på min förmåga att bemöta de romerska vapnen med varelser som var oövervinnerliga.

[22]Judas, som i likhet med det judiska folket längtade efter en världslig Messias och som ansåg mig som den mest lämpade för detta uppdrag, blev genom dessa möten än mer styrkt i sin felaktiga uppfattning och kände att han måste spela en roll i denna del av min gärning. Han ombads av Herodes att förmå mig att komma till ett möte med honom, eftersom denne inte vågade ge en direkt order av rädsla för min makt.

[23]De kom överens om mitt besök i Jerusalem inför påskhögtiden som den lämpligaste tidpunkten, varför Judas åter förenade sig med oss som utsänd av Herodes för att vinna över mig för kungens världsliga planer och genom detta göra dem i templet välvilligt inställda till mig.

[24]Det behöver inte sägas att jag var mycket väl insatt i dessa planer och därför inte behövde befatta mig med någon diskussion med Judas själv. Men han trodde att det var omöjligt för mig att läsa dessa hans hemligaste tankar. Ty han, en världslig människa trots alla sina andliga möjligheter, hade på intet sätt trängt tillräckligt djupt in i min persons natur och uppfattningsförmåga för att i mig se någonting annat än en mycket begåvad människa, utrustad med ovanliga förmågor. Han visste – och hade nog med bevis på detta – att ingen kunde motstå mig i fysiskt hänseende, men han betvivlade huruvida det mänskliga hjärtats innersta, hemliga böjelser avslöjades för mig. Fastän jag alltid var vänlig och snäll mot honom, var jag mera förbehållsam mot honom än mot någon annan. Därför kunde han inte förstå Min Andes språk, vilket endast kan uppenbaras genom de skapade varelsernas kärlek till mig och som han inte gav mig.

[25]Senare fortsatte han mångordigt och med största vältalighet att förklara för mig nödvändigheten av att befria folket från det yttre förtrycket, och gav en vink om Herodes stöd. Men jag förbjöd honom på allvar att tala på detta sätt, varför han blev mer och mer förbehållsam och tystlåten.

[26]Denna förklaring är nödvändig för att bättre förstå vad som försiggick i hans hjärta.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

87. Jesus smörjes av Maria. Judas första förräderi.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 87; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] När vi efter Judas tal alla sitter tysta runt omkring, var och en upptagen av sina egna tankar, öppnades dörren och Maria, Lazarus syster, klev in. Tittandes rakt på Mig, kom hon fram till mig, utan att bry sig om de andra. I det att hon sjönk ner vid mina fötter täckte hon dem med kyssar. Sedan tog hon och öppnade en flaska dyrbar olivolja¹ och smörjde in mina fötter med oljan och torkade dem sedan med sitt långa hår. Medan hon gjorde detta så grät hon ljudligt och bönföll mig med bevekande röst att tillåta denna smörjning.

[2] Det är lite känt att endast högt uppsatta personer kan tillåta sig en sådan lyx; ty just på samma sätt som täta tvättningar av fötterna var en absolut nödvändighet vid en tid då användandet av skor försmåddes av majoriteten av de fattiga så var också tät insmörjning av fötterna nödvändig för att bibehålla hudens smidighet.

[3] Olivolja hade speciella stärkande egenskaper liksom en härlig lukt och var mycket uppfriskande men var ändå på grund av dessa speciella egenskaper så dyrbar att en tvättning av fötterna på sådant sätt var en utomordentlig lyx endast förbehållen de mycket rika.

[4] Hela huset blev också fyllt av lukten av olja, vilket var ett bevis på dess utomordentliga kvalitet, varför Judas, som alltid tänkte i termer av pengar inte kunde låta bli att säga: “Borde man inte ha sålt smörjelsen för att ge mat till så och så många fattiga för intäkterna?! Varför skulle Herren behöva en sådan olja, då man ser att Han har förmåga att stärka sig själv när som helst också utan den ?!”

[5] Men han sade bara detta av avundsjuka eftersom Lazarus välstånd alltid var en nagel i ögat på honom och han tog ofta tillfället i akt att påpeka att de rika frossade medan rättfärdiga israeler fick lida brist.

[6] Pekande på den alltjämt knäböjande Maria svarade Jag emellertid: “Vad denna gjorde, gjorde hon av kärlek, och Jag godkänner alla offer som kommer från ett älskande hjärta. Men med denna handling stärkte hon inte bara min kropp utan fastmer min själ; ty, där så mycket kärlek ges bort skall Jag genom detta ge tillbaka än mer kärlek till mänskligheten. Genom detta har hon fått rätt att på dagen för min begravning ge mig styrkan som själen behöver för att komma igenom det värsta. Därför skall hennes handling av kärlek aldrig någonsin bli bortglömd och varhelst som du predikar mitt evangelium, skall du inte glömma detta! Lämna henne därför ifred.”

[7] Jag lyfte därefter upp den fortfarande våldsamt snyftande Maria från golvet, välsignade henne och sade: “Maria, dina synder har blivit förlåtna dig av Min Fader! För vad du gjord emot Mig, Sonen, skall jag bära vittnesbörd inför Min Fader och du skall bli belönad för det i Hans Hus tusenfaldigt och åter tusenfaldigt. 

[8] Sitt nu ner med oss, stärk din kropp och stanna mitt ibland oss; ty den som gav Mig styrka genom sin kärlek skall inte lämna Min sida!”

[9] Denna handling, som liknar Maria Magdalenas, har givit upphov till förvirring. Men det var Maria, Lazarus syster, som med den renaste kärlek älskar Mig som sin Herre och Mästare, inte med en värdslig kärlek. Därför har hennes handling en helt annan betydelse än Maria Magdalenas.

[10] Jag vände mig nu till lärljungarna och fortsatte i det att jag sade: “Den som är verkligt rik i sitt hjärta, kan ge av sin rikedom utan att därigenom bli fattig, - faktiskt, ju mer han ger, desto rikare blir han. Men den som är fattig i sig själv, från honom kommer att tas det lilla han har, ty han förlorar det genom sig själv. Ni kommer alltid att omkring er ha fysiskt och andligt fattiga människor, ge dem alltid av ert överflöd! Men ni kommer inte alltid att ha Mig och kommer snart inte längre kunna göra någonting för mig fysiskt.”

[11] Men Jag sade detta för att förbereda lärljungarna åter och återigen för Min död, ty de insåg inte hur snart detta skulle ske.

[12] Petrus frågade Mig sedan huruvida jag hade för avsikt att ta mig ned till staden för att predika i templet. När jag svarade jakande varnade han mig enträget för detta, eftersom han redan hade sett några tempeljudar på värdshuset som betraktade Mig ondskefullt och uppenbarligen konspirerade emot mig.

[13] Då sade Jag till honom: “Jag måste ta Mig dit för folkets skull och ingen kommer att hindra det; ty Jag har kommit för deras skull enbart, för att de skola bli frälsta.”

[14] När Judas hörde detta reste han sig tyst upp och gav sig av, obemärkt; och bara Jag var medveten om det.

[15] Och han gick ut till folket som hade samlats i och runt världshuset, och berättade för alla att Jag var där och att jag skulle resa in till staden i morgon. De skulle göra det känt att Frälsaren från Nasaret skulle komma till festligheterna.

[16] Bland främlingarna i staden var det många som kommit till festligheterna huvudsakligen för min skull, i den fasta förvissningen att de skulle hitta mig där. Eftersom det var väl känt att jag alltid bodde hos Lazarus, så hade dessa människor sänt ut budbärare för att ta reda på om jag var där och vad jag tänkte göra. De förstod nu genom Judas första förräderi vad jag tänkte göra och spred snart nyheterna i staden.

[17] Också han reste till Jerusalem och besökte olika värdshus och försökte övertyga främlingarna och de fast boende att möta Mig då jag imorgon skulle komma till festivalen. 

[18] Eftersom mina anhängare var talrika spreds nyheterna på mycket kort tid, speciellt eftersom det inte fanns något viktigare för folket i Jerusalem än Mitt uppträdande i staden.

[19] Medan allt detta förbereddes i staden satt vi tysta i Lazarus hus och pratade om mindre viktiga saker då Petrus slutligen märkte att Judas inte längre fanns närvarande. Efter att först ha gjort de andra bröderna uppmärksamma på detta frågade han mig därefter direkt vart Judas hade försvunnit.

[20] Jag svarade att han inte skulle oroa sig över honom. Vad denne än gjorde, så gjorde han det av egen fri vilja, och det hade ingenting att göra med lärljungarnas angelägenheter. 

[21] Han ställde därefter inga flera frågor utan gav endast uttryck för sin ilska att denne man hade fortsatt att komma tillbaka när de så ofta hoppats att inte få se honom igen.

[22] Lazarus tänkte: ”Om Herren ville ha bort honom skulle detta säkert vara lätt för honom. Men eftersom han alltid tillåter honom att vara nära honom, så måste även han ha blivit utvald för stora saker och därför får vi inte fördöma utan avstå från detta.”

¹ Gjort av en aromatisk växt från Himalaya, med röd-lila blommor.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

88. Lazarus upplevelser från den andra sidan

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 88; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] För att inte diskutera detta ämne vidare, började Lazarus att prata om sin tidigare sjukdom och hur han fortfarande mycket väl kunde komma ihåg alla detaljer före sin död men inte längre visste någonting om vad som hände med honom efter det.

[2] Detta gav en möjlighet att prata om livet efter döden och hur själen känner sig när han anländer till den andra sidan.

[3] Lazarus frågade mig varför han inte mindes någonting alls om vad som hänt med honom vid den tidpunkt då han låg i graven. 

[4] Jag förklarade för honom att orsaken var att hans själ var i ett tillstånd av högsta lycksalighet, och med detta i åtanke skulle det vara outhärdligt för honom att fortfarande ägna sig åt sådant som utspann sig på jorden. Detta kan jämföras med en god och vis kung som brukade vara tillsammans med hänförande människor och som plötsligt skulle tvingas att ha att göra med den värsta sortens människor och bo på det mest eländiga sätt utan att ha möjlighet att kunna förbättra sin situation.

[5] "Men för att bevisa för er att jag inte sagt för mycket, så vill jag att du under en kort stund ska få tillbaka detta minne och kan förklara mycket tydligt för oss alla vad som hänt dig och vad du har upplevt. Tala nu när det kommer tillbaka i ditt minne och berätta klart och tydligt vad du känner. Men jag vill att du inte känner av den nuvarande kroppsliga fångenskapen och att du talar som en fri ande."

[6] Lazarus föll omedelbart i en kort dvala. Sedan vaknade han och sade med ett värdigt, hänfört uttryck följande: "Åh, nu kan jag i anden åter klart och tydligt se vad jag kände och tänkte under denna dödens timme.

[7] Jag drabbades av en outsäglig skräck i början när jag märkte att livet var på väg att släckas ut i mig. Sedan infann sig ett lugn och jag kände behovet av att sova djupt. Gråten från mina systrar som stod vid min säng tycktes mig meningslös, ty jag visste att jag skulle vakna igen. Sedan somnade jag.

[8] När jag vaknade upp kände jag mig lätt och fri från alla fysiska obehag. Jag andades den renaste luft och jag kände mig härligt styrkt. Jag höll ögonen stängda eftersom jag kände att det var mysigt och behagligt att helt överlämna mig till vilan. Men sedan kände jag behov av att öppna mina ögon, vilket dock inte lyckades så bra. Jag kände hur en hand rörde mina ögon, och nu kunde jag öppna dem.

[9] Jag tittade på min faders leende ansikte och var till en början mycket förvånad över detta, eftersom jag visste att han hade dött och nu såg jag honom stående bredvid mig. Han berättade för mig att jag hade dött fysiskt och nu hade kommit in i den fria andliga världen och stod i hans hus. 

[10] Jag tittade mig omkring och såg ett vackert rum som lyste i ljusa, rena färger. Rummets skönhet, i vilket klart ljus flödade, gjorde så starkt intryck på mig att jag verkligen blev förvånad och skrek: "Om jag inte ville tro dina ord, så visar detta rum för mig att jag tagits bort ifrån världen, min far. Säg mig, är detta platsen där du bor? 

[11] Min far svarade: "Detta rum är så att säga mitt hemliga lilla rum där jag är helt ensam med min Herre och Skapare, och genom honom befinner jag mig också överallt där det behövs. Min son, jag har tagit upp dig till denna heliga plats eftersom du bara är en gäst i detta rike och senare kommer du att träda in i det som tillhör dig. Men det är en stor glädje för mig att ta emot dig, ty den som är vän till Herren, som nu befinner sig på jorden, kan också göra anspråk på det bästa i oss och därför också utanför oss.

[12] Förstår du inte hur detta är tänkt? Du måste förstå att detta rum betyder det inre lilla rummet i hjärtat av min varelse och är därför min sfärs centrum varifrån jag kan föra dig överallt så långt som min ande når. Genom detta är du på samma gång med mig, omgiven av min kärlek, och  sam-härskare av mig, så länge som du är här. Varje människa har på andra sidan en sådan mycket helig plats till vilken han kan dra sig tillbaka för att genomsyras av strålarna från det renaste ljus som obehindrat tränger igenom alla väggar. Du kommer också att uppleva detta när du varaktigt kommer att bo här. Men, som redan sagts, nu gör du inte detta ännu, utan är bara en gäst för att jag som din jordiske far har närmast rätt att skydda din själ." 

[13] Nu reste jag mig upp från min vilstol varefter jag blev mig själv igen, och fylld av kärlek kramade om min far som jag inte lämnade förrän du, min Herre, kallade mig tillbaka. Jag reste också runt med honom och han visade mig alla de saker som låg under hans kontroll. Hans viktigaste uppgift var att samla själarna som anlände från jorden och leda dem till de rätta andliga aktiviteterna.

[14] Jag såg också hur dessa själar ofta var tungt belastade med all slags världslig smuts, som de måste frigöra sig ifrån. Och jag såg hur allt som finns inom anden också visar sig på utsidan som en motsvarande avbildning med ett yttre utseende. Således finns det bestående avbildningar från de saker som själarna vill och önskar, som bara kan förändras när viljan förändras. Och på detta sätt föreställer de sfären eller den synliga världen av själens tankar. Kroppens maskerande hölje har försvunnit och därmed också möjligheten att dölja vad man i tanken vill.

[15] Men denna tankarnas värld är absolut inte något som inte finns där - det vill säga en fantasi - utan det är för varje ande något som är förandligat materiellt, strukturerat, så snart det har anbringats där av kärlekens vilja, som måste vara i samklang med Guds kärleks vilja. Om den skapade varelsen vilja inte är i samklang med Guds kärleks vilja kan tankarnas värld inte fortfara att finnas till, utan måste återigen förgås. De jordiska materiella ting som skapats och människans materiellt överförda tankar kan förgås eftersom i Guds kärleks vilja så finns inte materian alls, utan skapades bara som en föränderlig form för ett visst mål. Men det som hör anden till är oförgängligt eftersom skapandet av anden är slutmålet för den gudomliga skapelsen själv. Detta innebär: Gud vill skapa genom sina skapade varelser, och därmed skänka dem lycka, låta dem njuta av det och själv kommer han att njuta av det genom sina skapade varelser. 

[16] Därför innebär livet på andra sidan främst att vara aktiv i anden. Det innebär att skapa oförgängliga verk, men inte materiella verk som måste falla sönder i skräp och damm.

[17] Genom att betrakta de många saker som visades för min ande njöt jag redan delvis av den framtida lyckan, och därför kommer jag alltid att glatt vara villig att återigen göra mig av med denna kropp när du, o Herre, befaller det, precis lika mycket som jag var benägen att komma tillbaka igen när din röst ljöd i rummet och uppmanade mig att komma tillbaka. Min far hade redan berättat för mig att det skulle hända och därför var jag fullt beredd på det.

[18] Men jag vet nu också att varje människa måste, när det gäller hans kropp, uppväckas av dig på detta sätt, därför att efter det att själen har lämnat, så finns fortfarande många saker kvar av det som själen behöver för sitt liv på andra sidan. Detta beror på det faktum att dessa ämnen, som bildar materian i kroppen, efter sin upplösning och uppstigandet från sin fysiska form ändå kommer att behålla ett slags relation till själen. Något i stil med när en person som under en lång tid levt i ett område efter sin bortgång fortfarande kommer att dras till det. Och de saker som han upplevt där kommer fortfarande alltid att förknippas med miljön i den känsla hans själ upplever, så att en sak utan växelverkan med den andra skulle endast ge en oklar bild.

[19] Därför försöker själen locka till sig de själs-element  som är kvarlämnade och som kontrollerar hans kropps minsta beståndsdelar och förena dem med sig själv. Genom detta äger därför också en slags befrielse från materien rum, eller bättre uttryckt: det som är rent kommer att i sig själv uppta, sluka, det som fortfarande är orent. Naturligtvis är detta en process som förblir fullständigt obegriplig för en ännu jordisk människa om denne inte är långt framskriden i andliga ting. Hur som helst, detta kroppens uppvaknande genom själen, som inte behöver ske snabbt, är lika nödvändig som själens uppvaknandet genom anden, som i sin tur direkt uppväcks av dig, åh, Herre, vilket betyder: att kallas till liv. Denna gradvisa ordning är en särskild hemlighet i din skapelse, som jag bara kunde se och uppleva på den andra sidan och som varje människa kommer att uppleva i sig själv.

[20] När nu din röst ljöd emot mig, kände jag att jag drogs tillbaka och jag hade en känsla liknande den när bilderna i en dröm förändras och man sedan snart vaknar upp. Men mellan de bilder som vi drömmer känner vi en lucka som själen inte kan fylla upp när den är vid medvetande. Sålunda trodde jag att jag vaknade upp ur en lång sömn för att sedan finna mig själv ligga i graven. Jag visste vad som hade hänt mig, men jag hade bara minnet av en dröm.

[21] Då jag nu i detta ögonblick känner mig fri från min kropp, känner jag också mycket tydligt att kroppens bojor inte kan hålla tillbaka den själ som känner sig fri när den en gång har smakat på själens sanna frihet, av vilken orsak Du, åh Herre, lossat min kropps band så att den inte förstörs. Nu vet jag också att du förklarade allt för mig efter mitt uppvaknande, vilket emellertid försvann ur mitt minne igen. Men nu kommer jag inte längre att glömma dessa händelser, utan kommer säkert att hålla dem inom mig själv som en ovärderlig egendom." 

[22] Nu sade jag till Lazarus, att han åter skulle vara den som han varit innan och vara den Lazarus som lever på jorden. Då föll han en gång till in i en kort dvala. Och därefter vaknade han glatt upp mitt ibland mina medföljare med minnet av en levande dröm.

[23] Denna händelse hade givit en livlig, klar bild av dödsprocessen för alla närvarande, och senare  bidrog det i hög grad till att avlägsna varje kvarvarande rädsla för dödsögonblicket.

[24] Nu uppmuntrade jag mina anhängare att gå till vila, så att de i morgon skulle känna sig stärkta för ett stort arbete, och snart följde de alla detta råd.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

89. Herren går ensam till Olivbergets topp. Samtal mellan Gudomen och Människosonen Jesus.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 89; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Men jag lämnade huset och gick ensam upp på Olivberget varifrån man kan njuta av en vidsträckt utsikt över Jerusalem och hela omgivningen.

[2] Där skildes gudomen från mig och talade till Honom: "Titta, du kan framför dig här se staden för ditt lidande som börjar under de närmaste dagarna om du fritt tar oket på dig, som kommer att tjäna som frälsning för hela mänskligheten.

[3] I din jordiska kropp, skild från mig, är du en människa precis som alla andra. Du strävade efter att väcka Anden i dig som är fullheten av gudomen själv. Genom att offra din egen fria vilja låter du den Allsmäktiges vilja växa. Men nu det beror på din vilja som människa i dig själv om du vill ta på dig det sista och tyngsta arbetet. Därför frågar jag dig: vill du, som min son, uppgå i Fadern genom att uträtta allt som han befaller dig att göra? Eller vill du bara tillhöra denna mänsklighet och förbli endast av denna värld? 

[4] Du kan vara en världens härskare och förbli en världens Frälsare, men du kan också vara en vägvisare till mig som pekar mitt i Guds hjärta genom att helt uppgå i Mig och därmed bli en livets härskare i all evighet. Du kan vara en försvarare för mänskligheten, för de varelser som gick ut, skapade av min makt och som kommer tillbaka till Faderns hjärta. Men Du kan också vara en kärlekens försvarare som befaller visdomen att ändra sin rättvisa till barmhärtighet. Välj därför nu medan du framför dina ögon har det som kommer att hända med din kropp, huruvida du vill vandra på vägen alldeles invid mig eller vägen inom mig, ty nu har det sista beslutet kommit."

[5] Då talade Jesus, Människosonens, själ: "Fader, Din vilja är alltid min vilja och endast det du vill kommer att göras. Ty det som jorden kan ge mig har den bara kommit i besittning av genom Dig. Men jag vill vandra den rätta vägen och bara ta emot från din hand vad som kommer att hända med mig, och därför vill jag alltid lyda endast din vilja. "

[6] Då sade gudomen i Människosonens hjärta: "Ännu en gång kommer jag att fråga dig precis som idag, och då kommer det att ske, som du vill, om du fortfarande lämnar samma svar. Men titta nu på vad världen kommer att erbjuda dig. "

[7] Människosonen stannade nu på berget i stilla bön och gick sedan ner före soluppgången, till Lazarus hus, utan att någon märkte det.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

90. Intåget i Jerusalem

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 90; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Nästa morgon var de alla vakna till och med före soluppgången, och vi gick omedelbart ut.

[2] Där kallade Jag till Mig mina lärljungar, de 12 apostlarna, och sade  följande till dem: "Mina älskade, denna dag kommer för Människosonen att bli en dag i stor ära därför att Fadern för människornas skull vill ha det på det sättet. Icke desto mindre kommer detta inte att beröra er mer än anden i er kommer att tillåta, för att ni inte skall bli stolta. Slut därför edra hjärtan för alla viskningar av fåfänga och maktlystnad så att inte fienden får någon makt över er och gör er till sina redskap." 

[3] Lärljungarna, bland dem också Judas, som i hemlighet hade återvänt framåt morgonen, frågade då: "Herre, vad menar du exakt, och hur kan vi skydda oss mot fienden?"

[4] Jag svarade: “Var vaksamma och öppna edra själar för visdomens ljus så kommer ni att förstå vad profeterna talade om. Älska Gud alena och ej världen, så kommer ni att kunna försvara er mot alla angrepp.”

[5] På detta vände jag mig i riktning mot Jerusalem och ropade högt: "Men du, Zions dotter, var redo att ta emot din konung."

[6] Efter dessa ord, strålade solen starkt med en glöd som aldrig setts förut, och i samma stund såg Mina lärjungar - förutom Judas som upphetsad stod vid sidan om - med andliga ögon hur en stor stad tog form i luften, en avbildning av det jordiska Jerusalem men mycket vackrare. Portarna stod vidöppna och en kolossal mängd lysande mänskliga gestalter stod där fulla av förväntan, som om de väntade på en härskare, som skulle komma.

[7] Denna andliga vision varade bara under en kort tid. Sedan försvann bilden, och jag sade till dem: "Sonen väntas där och han kommer från och med nu att regera i evighet. Människosonen skall också bara upphöjas. Kom och följ mig."

[8] Petrus frågade mig om jag ville ge mig av utan att säga adjö och utan att meddela Lazarus och hans systrar detta. 

[9] Jag sade: "Vet du varför det är nödvändigt? Jag vet vad som är nödvändigt för mig att göra. Så bekymra dig inte för någonting. Lazarus och hans systrar kommer att veta hur de skall finna mig när tiden är inne, precis som ännu många andra för vilka denna dag är nödvändig."

[10] Då sade lärjungarna inte något mera men de var mycket förvånade och viskade sinsemellan och undrade vad mitt konstiga sätt att bete mig på kunde betyda, ty de hade inte sett mig bete mig så här på länge. Men Johannes tillrättavisade dem att låta bli att säga någonting alls, och att tyst göra som jag ville, så att inte det minsta skulle göras emot min vilja. Alla lovade detta, och i synnerhet Petrus försäkrade högtidligt att han skulle följa mig till helvetet, även om han inte visste varför jag skulle gå dit.

[11] Judas, som hörde dessa ord, sade leende: "Min vän, vet Herren vilken väg han måste gå. Inte till helvetet, men för sitt folks härlighet och ära går han vägen, som Den som har sänts från Gud. "

[12] Fylld av entusiasm såg han på mig. Ty mina starka ord tycktes bekräfta alla hans önskningar, och han såg vägen öppnas till all den ära, som han skulle få uppbära som den som beredde vägen för Messias vilken skulle ha honom att tacka för mycket.

[13] Petrus tittade förvånat på Judas som visade upp en så stolt och självsäker attityd, men han höll tyst eftersom alla de saker som hände denna morgon tycktes honom mycket märkliga, och tillsammans med de elva andra fortsatte han tyst sin väg.

[14] Vi var nu halvvägs på väg från Betania till Jerusalems portar. Framför oss till vänster fanns en liten by som kallades Betfage men som nu har försvunnit helt och hållet. Här frågade jag mina lärjungar om två av dem skulle vilja göra mig en tjänst av kärlek. De ställde alla frivilligt upp på det. Men jag valde Johannes och Petrus och anvisade dem att gå till den lilla byn, som de såg framför sig. Vid det första huset där skulle de finna ett betande åsnesto som var hopbunden med sitt föl. 

[15] "För hit åsnefölet ty jag behöver det. När de frågar er vem som har sänt er så svara bara detta: 'Det har Herren gjort och han behöver djuret'. Då kommer det att ges till er." 

[16] De två lydde omedelbart och begav sig till byn medan vi satte oss ned längs vägen under buskarna och de blommande träden och väntade på att de som sänts iväg skulle återkomma. 

[17] I Betfage bodde nu en man vid namn Migram, som hade varit romersk lansbärare. Han deltog i många krigståg och uppnådde en aktad position i armén på grund av sin tapperhet och sin skicklighet, av vilka skäl han skattades högt av sina överordnade. När en allvarlig skada, som gjorde att hans högra ben släpade, tvingade honom att lämna armén, blev han rikligt belönad och avgick med fullständig befrielse från att betala skatt. Sedan tidigare kände han den gamle Marcus, besökte sin vän och hoppades på att dennes bad skulle kunna hela honom och vid avresan så köpte han det tidigare nämnda åsnestoet och tog med det till sitt lilla hus där det tjänade sin herre som ett trofast djur, som bar avkastningen från hans lilla trädgård till Jerusalem för att sälja denna där. 

[18] Denna Migram hade hört mycket talas om mig genom Marcus, hade invigts i Min lära och som romersk soldat, som inte brydde sig om Jerusalems judar, eftersom han bara hade att göra med Roms representanter och medborgare, var han en öppen anhängare av Mig. När de två lärljungarna därför kom till hans hus och där såg de två djuren och omedelbart löste upp den yngstes rep, så kom ägaren snabbt ut från sitt hus tillsammans med några andra som besökte honom för att köpa hans frukt, och han frågade dem bryskt hur de kunde få för sig att bara ta djuret. 

[19] Johannes svarade omedelbart enligt mina anvisningar och när Migram glatt fick höra att han kunde göra Mig en tjänst ville han genast lossa det äldre åsnestoet också för att själv personligen leda henne och åsnefölet till Mig. Lärljungarna sade att herren bara ville ha åsnefölet. Men i sin iver lyssnade han inte på detta och för att nå platsen där Jag uppehöll Mig drev djuren så snabbt framåt, att lärljungarna knappt kunde följa honom.

[20] När Migram ledde fram djuren till Mig som han erbjöd Mig med glädje, sade Jag till honom: " Migram, Jag kan se din goda vilja och Jag skall återgälda det som du genast gjorde för Mig när Jag sände Mina efterföljare till dig. Men förbered nu djuret, som Mina lärljungar begärde av dig, för ridning."

[21] Han gjorde genast detta genom att vika ihop sin mantel, som han bar enligt romersk sed och bredde ut den över djurets rygg. Så gjorde också några av Mina anhängare för att åstadkomma en bekväm sittplats. 

[22] Medan vi fortfarande var sysselsatta med dessa förberedelser kom en stor grupp människor längs vägen från Jerusalem. När de såg oss rusade de till oss och inom kort var vi omgivna av flera hundra människor som innerligt välkomnade Mig och hälsade Mig som Israels frälsare. Dessa var mestadels judar som kom till högtiden och några av dem kände Mig från Mina resor genom landet och hade sålunda träffat Mig och Mina lärljungar förut och kände oss som välgörare. Dessa människor prisade Mig som deras konung, särskilt eftersom många av dem hade fått mat av Mig genom mirakel och redan hade för avsikt att förklara Mig som kung, varför Jag drog Mig undan från dem. 

[23] Medan dessa entusiastiskt skrek åt Mig hade Lazarus med sina systrar och närmaste personal, som hade gått ut för att leta efter Mig, rusat emot Mig förbi åskådarna och gladde sig åt att ha funnit Mig. När de som var närvarande såg Lazarus, som de kände väl och vars namn var på alla läppar sedan hans återuppväckelse [från döden] så var det ingen ände på deras jubel. Och vi var alla omringade medan de skrek: 'hosianna' och 'hell'. Jag avvisade inte detta hedrande men steg tyst upp på det förberedda djuret som nu rörde sig på vägen i riktning mot Jerusalem. 

[24] Men folksamlingen fortsatte att växa därför att alla drogs till oväsendet och följde processionen. Folket bröt av blomstrande grenar från träden och strödde ut dem på vägen. Sedan bredde de ut sina kläder för att låta packdjuret gå över dem. Allt detta var hederstecken med vilka man hälsade tidigare kungar. När vi kom nära Oljebergets sluttning varifrån man hade en vidsträckt utsikt över Jerusalem, såg vi tusentals människor stående vid grindarna och Kidrons dal var fylld av människor.

[25] Jerusalem var en stor stad, men vid påskhögtiden kunde den inte rymma det stora antalet främlingar. Det var därför vanligt att fattigare människor, och även de som kom för sent för att fortfarande hitta ett boende i de överfulla värdshusen, stannade i Kidrons dal i det fria eller i tält. Ty förutom templet så ansågs även Kidrons dal vara helig mark. Alla dessa människor, som också nu funnit en plats i dalen och hört ryktet att jag skulle komma till Jerusalem, rusade emot oss för att välkomna mig samtidigt som de högljutt lovordade mina gärningar och särskilt uppväckandet av Lazarus som nu sågs gå bredvid mig, och därför stämde de in i det allmänna lovordandet. 

[26] När vi kom till Jerusalems port, som utgjorde huvudingången från Oljeberget, försökte de romerska vakterna i porten stänga den eftersom vakterna var rädda för att ett uppror var på gång. Men de hindrades av den enorma ansamlingen av människor som ville lämna staden ty från tempelgården såg de delvis den kommande processionen och de hörde också skrikandet. När dessutom romarna såg att folket fredligt närmade sig med trädgrenar och palmlöv i händerna, övergav de varje motstånd och såg istället med förvåning på processionen som någonting för dem okänt och som förmodligen var en del av högtiden. Därför kunde vi alla kunde komma in i staden obehindrat och gick genast i riktning mot templet.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

91. Jesus i templet

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 91; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Samtidigt var fariséerna, prästerna och tempeltjänarna verkligen upprörda och undrade vad de kunde göra åt denna stora demonstration. De insåg snart att det skulle vara omöjligt att undertrycka dem med vapen eftersom detta skulle snart följas av ett uppror mot det redan impopulära tempelstyret. Folket var hänförda av entusiasm vilket inte kunde underkuvas med våld. Så allt de kunde göra för närvarande var att låta det ske och utnyttja det så mycket som möjligt till gagn för templets anseende i händelse av en oväntad omkastning.

[2] Särskilt Kajafas, översteprästen, förespråkade i ett hastigt sammansatt råd att vänta och se vad jag faktiskt planerade att göra och i vilken riktning jag ville vända hela rörelsen. Om jag ville utropas till kung, då skulle romarnas makt snart vara på deras sida. Men om jag ville gå emot templet och dess tjänare, så skulle jag också åstadkomma endast lite utan att förbittra människorna eftersom folket inte skulle låta dem avlägsna deras tro på Jehova. För närvarande var det främst en fråga om att vänta och att listigt utnyttja alla möjliga misstag från min sida. 

[3] Emellertid beslöt prästerna själva att inte synas utan att öppna templet vitt och brett så att dess helighet skulle tala till folket. Alltså öppnade de snabbt alla portar och inte heller den heliga platsen var stängd - rummet som ingen israelit tilläts komma in i utan särskilda förberedelser och där ingen präst kunde träda in utan speciella ceremonier, bön och föregående tvätt.

[4] Tempeltjänarna fick snabbt i uppdrag att underrätta de återigen talrikt förekommande försäljarna på tempelgårdarna om att undvika ett liknande upprörande uppträde som jag redan tidigare vållat dem. Men denna försiktighetsåtgärd kom för sent eftersom pengaväxlarna och de olika typerna av försäljare blev vaksamma på grund av skrikandet utanför murarna. Och så snart de hörde vad som hände samlade de ihop sina saker, lämnade byggnaden med sina varor och rusade iväg eftersom de  fortfarande mycket väl mindes vad jag hade gjort tidigare.

[5] Denna andra tempel rensning, som inte var direkt resultat av mitt framträdande, gav upphov till missförståndet att den tidigare beskrivna tempelrensningen hade ägt rum vid mitt intåg medan det hände mycket tidigare, nämligen i början av min undervisningsverksamhet. 

[6] När nu folket trängde sig in i templet under mycket rop och skrik, letade de främst efter prästerna, ty de ville att översteprästen Kajafas skulle smörja mig till konung med den heliga smörjelseoljan varefter de ville ta mig till Sions slott för att hedra mig, men man kunde inte hitta prästerna. Folket trängde obehindrat genom gårdarna in i helgedomen.

[7] Mina anhängare var oroliga och ställde sig runt mig eftersom de såg och hörde vad folket tänkte att göra med mig. Petrus var orolig och frågade mig: "Herre, vad skall det bli av detta? Vill du bli förkunnad som Israels konung här?"

[8] Jag sade till honom att vara tyst och uppmanade de kringstående att lämna plats för mig så att jag obehindrat kunde komma in i templet efter att ha lämnat kvar packåsnan tidigare.

[9] Människorna lydde, och åtföljd av många människor gick jag genom gårdsplanerna in i den inre helgedomen, inträdde i själva den heliga platsen och gick till det stora offeraltaret och upp på dess trappsteg.

[10] Enligt tempelreglerna kunde vanligt folk inte följa med in hit, utan de var tvungna att stå i salarna utanför och därifrån kunde de iaktta vad prästerna hade för sig på den heliga platsen.

[11] Fariséerna och tempeltjänstemännen hade med rätta bedömt folkets lätt hetsiga humör, ty medan de tidigare inte skulle ha tvekat att driva sin vilja igenom mot prästerna, om dessa inte vore villiga, så blev de nu imponerade av själva platsen. Men genom frånvaron av alla präster blev ingen personlig fiendskap möjlig, och en slående tystnad följde den allmänna spänningen i förväntan på vad jag skulle göra. Jag uppmanade också mina anhängare att hålla sig i bakgrunden, och därför stod jag där ensam, sedd av hela folkmängden. 

[12] Jag talade nu med hög röst till folket: "Stunden har nu kommit för alla att förstå vart de vägar leder, som ni fram till nu har färdats, och alla måste bestämma sig för om han vill gå till Fadern eller inte. Ni förde mig in i detta hus där förr i tiden Guds Ande bodde synligt, men han har nu dragit sig tillbaka från dessa väggar och lämnat platsen tom. Men han har valt en annan plats, och varje människa kan bygga sitt eget tempel om han handlar i enlighet med mina ord och mina lära, som givits er.

[13] Låt alla bäras fram av ödmjukhet och härpå direkt inträda i Guds uppförda Hus, som blev tomt men vilket borde fyllas igen med gärningar av kärlek. Varje handling av kärlek är en byggsten för templet, och det templet kommer att krönas med tecken på visdom och makt om det bara grundas i kärlek. Jag kom till er så att ni kan lära er kärlek av mig, som ni har försmått. Inte egenkärleken som ni har, utan kärleken till er nästa, som ni inte har, men som gör er gudomliga och det enda som kan föra er till Gud.

[14] Men om ni tror att jag är er konung och att detta är vad jag vill bli, vet då att mitt rike inte är av denna världen, men att den lever i all sin glans i människan och att det utgör arvet som Fadern har givit till Sonen och genom honom till alla människor på jorden och alla himlar. Tro därför inte att jag skall inträda i Davids slott för att upprätta ett jordiskt kungarike. Den som vill följa mig, låt honom då följa mig i mina gärningar, så kommer han att bli välsignad. Sonen är från Fadern, och eftersom han är från Fadern, är han i honom och Fadern är i Sonen och den som följer Sonen kommer därför också att följa Fadern. 

[15] För alla dem med nedbruten kropp och brustet hjärta till mig, så skall jag bota dem, så att de blir friska. Men de vars sinne är stört kommer att ta illa vid sig av mig och jag kommer inte att kunna bota dem, ty den som tar illa vid sig av mig är fylld av ilska och stolthet och saknar kärlek eftersom det verkar löjligt och krävande för honom. Men jag vill läka era hjärtan och så även era själar och kroppar, ty endast i hjärtat lever tron. Och när denna inte är närvarande råder det mörker, eftersom tro som växer fram ur insikt är ett ljus som driver bort allt mörker. Så tro på mig och på Fadern, på det att ni kan se och mörkret kan lämna er.

[16] Sannerligen säger jag eder: utan äkta tro kan ingen bli välsignad. Och jag har berättat för er vad och vari ni skall tro. Så handla efter mina ord såsom jag har handlat i enlighet med dessa mina ord. Då kommer ni alla att kunna göra vad jag har gjort, och ingen på jorden kommer att kunna säga längre att vägarna att nå lycka är oåtkomliga för honom.

[17] Men för att visa vad Faderns kraft kan uppnå i människan, för till mig fram de sjuka som lider i sina kroppar, så att jag kan bota dem. " 

[18] Efter dessa ord jag klev ner från altaret och jag gick omkring på gårdsplanerna där det låg många sjuka människor, som kom med olika bud i hopp om att bli friska genom prästernas böner, vilket var en allmän sed, särskilt under påskhögtiden. Men bara för dem som kunde ge ett bud i guldmynt, i annat fall gav inte prästerna en sådan sjuk person något företräde. Så mången människa samlade ihop sina sista ägodelar för att göra detta sista försök att bli friska, men därpå skulle han lämna templet utan att ha återfått sin hälsa.

[19] Jag gick till dessa sjuka människor, och jag frågade dem med stort allvar: "Tror du att dina fäders Gud kan hela dig om du ber honom om det? Eller tror du att du kan bli frisk genom människors hjälp? "

[20] Härpå ropade många desperata sjuka: "Mästare, endast Gud kan hjälpa oss, och här i templet är vi säkert närmast honom."

[21] Men andra teg, och därför frågade jag också dem om deras åsikt.

[22] Härpå svarade en av dem mig: "Mästare, de berättade för oss: när översteprästen inte ber till Gud för oss i det allra heligaste kan vi inte bli hjälpta, ty endast han är förmedlaren till Gud. Därför måste vi vänta tills detta sker. "

[23] På detta sade jag: "Tror du då att Gud inte kan komma till någon person om han ber honom om det? Varför behöver du först en förmedlare? Tro, så kommer du också att få hjälp."

[24] Då sade den första talaren igen: "Mästare, vi tror på vad som sägs till oss, och ändå blir vi inte hjälpta. Vad annat skall ändå vi tro på? "

[25] Jag svarade: "Du ska tro att Gud, evighetens Fadern, är oändligt god och kommer till alla som på fullt allvar kallar på honom. Du bör tro att Gud inte först behöver män till vilka han kan sända sin kraft, utan att denna kraft kan alla dra till sig genom sin kärlek till Gud, vilken därpå kommer att utvecklas i människan och kan sättas i arbete. Kan ni förstå det? "

[26] I det att den sjuke mannen bestämt tittade på mig, sade han: "Mästare, jag tror det, eftersom du sa det till mig, för ingen har talat till oss som du." 

[27] Jag sade: "Mina ord är sanningen, och eftersom de är sanningen, är de också livet och livets kraft. Som människa handlade jag alltid efter dem och därför har jag blivit en livets mästare. Därför säger jag till eder alla: Gå och gör likaledes, och synda inte mer, varken i ord eller handling. Synda inte genom att göra något som går emot kärleken till Gud och till er nästa, så kommer ni att hålla er friska och blir livets sanna mästare. Stå upp och gå! "

[28] Efter dessa ord lämnade alla sjukdomar de sjukas kroppar, och de stod upp, friska och starka i kroppen. De människor som stod runt omkring utstötte återigen höga glädjeskrik och prisade mig omåttligt. Många föll ned framför mig och försökte ta tag i mina händer och kläder för att kyssa dem. Jag hindrade dem inte utan lät dem komma till mig.

[29] Många försökte igen att tränga in till översteprästerna för att verkställa sin avsikt att smörja mig, men dessa gömde sig så väl att inga spår av dem kunde skönjas, och därför måste de som sänts ut komma tillbaka utan resultat.

[30] När dessa tvingade sig fram till mig för att vilt omge mig, befallde jag dem att hålla sig lugna och sade till dem som så gärna ville ha en kung: "Säg mig, kan någon, som står inför Gud och bär på hans makt, fortfarande placeras högre på jorden än han redan står inför Gud?"

[31] Ledaren för gruppen, något förvirrad, sade: "Mästare, han själv förmodligen inte, men de som ansluter sig till honom vill ändå ha ett synligt tecken på hans makt - även utåt sett, så att folket blir lyckliga under hans mäktiga hand och inte förtrycks. "

[32] Jag sade: "När Samuel smorde Saul till konung på folkets begäran, vad vann folket på det? Absolut inte fred eller lugn, utan strid och oro. Och varför? Därför att folk blev trötta på det mjuka ok Herren pålade dem i enlighet med deras gärningar, och de strävade efter en synlig härskares mäktiga hand. Dessutom fanns det ingen brist på kungar, och även nu har ni fått en kung i Herodes. Tror ni nu att en ny konung, som ni söker i mig, kommer att ge er fred om han också önskar bli en utåt sett mäktig kung? Herodes och romarna skulle försöka förgöra alla hans anhängare och även honom. Misär, krig och nöd skulle röras upp om jag skulle bli er jordiska konung. Och hur kan detta gå ihop med min lära: "Älska din nästa så som dig själv" om jag skulle ge er krig och mord? Ge därför avkall på det som är yttre för mig - Mitt rike är inte av denna världen - och upprätta inom er själva fridens sanna kungarike. Där vill jag gärna alltid vara och förbli er konung. "

[33] De som var för en kung blev efter dessa ord buttra, lämnade mig och tyckte att jag inte var någon hjälte av vilka Israels folk också kunde förvänta en yttre frälsning. 

[34] De som ropade efter en kung gick nu ut bland folket och dolde inte sin förbittring över min vägran. Ändå vände sig resten av folket inte bort från mig alls, eftersom mina gärningar gjorde ett alltför stort intryck på dem för att omedelbart avvisa mig på grund av det faktum att jag vägrade att bli judarnas konung.

[35] Efter det stora tumultet lugnade människorna ner sig och jag liksom mina lärjungar passade på att för många åter förklara Min lära. Därför fanns det nu stora separata grupper utspridda på gårdsplanerna i templet.

[36] Då hände det sig att två greker anlände, vilka också kommit till högtiden, men inte bevittnat hela händelseförloppet från början. Men det var förbjudet för icke-judar att beträda helgedomen varför varningsskyltar satts vid stängslen för att markera hur långt icke-judar tilläts komma in. 

[37] Grekerna såg Filip stå vid stängslet och de sade till honom att de skulle vilja träffa Jesus och om möjligt tala med honom. Däremot vågade Filip inte låta de två komma till mig eftersom han tyckte att förbudet borde respekteras. Därför sade han till Andreas och medan jag stod i en cirkel med många som tittade på och lyssnade till mina ord, kom de båda fram till mig och framlade de två grekernas önskemål och sade också att de inte vågade komma till mig på grund av alla människor. Härpå sade jag till dem att skicka grekerna till mig. Båda gick nu för att berätta för dessa. Ändå var grekerna rädda för att bryta mot förbudet och därför blev de stående vid gränsen. 

[38] Tempeljudarna, prästerna och fariséerna märkte att stämningen var mycket mer fredlig nu, och några av dem beblandade sig med folket förklädda till spioner för att undersöka situationen. De gjorde snart gemensam sak med dem som ville ha en konung och som nu var mycket missnöjda med mig - detta för att uppvigla folket emot mig och att skapa fientliga stämningar. En av de förtäckta uppviglarna stod nu nära mig och talade missbelåtet direkt till dem som stod runt och frågade sig hur jag kunde beordra hedningarna att beträda den judiska heliga platsen och att förorena den på detta sätt. Var detta värdigt en Messias som jag ville vara och försmå de heliga sedvänjorna? Några av dem som inte heller gillade min inbjudan höll med talaren så att det började mumlas.

[39] Jag märkte detta mycket väl och sade till Johannes och Lazarus, som alltid stått mig nära, liksom till de andra lärjungarna: "Nu är det dags för Människosonen att förhärligas, för nu har han erövrat sig själv helt och hållet. Sannerligen, sannerligen säger jag er: såvida inte vetekornet faller i jorden och dör, förblir det allena, men när det dör, kommer det att bära mycken frukt. Även mina gärningar som ni kan se nu, kommer att bära mycken frukt. " 

[40] Med hänvisning till grekerna, som respektabelt stod på visst avstånd, talade jag nu högt: "Den som älskar sitt liv skall mista det, och den som hatar sitt liv i denna världen, kommer att få det för evigt liv. Om någon vill tjäna mig, låt honom följa mig, och där jag är, kommer tjänaren också att vara. Och den som tjänar mig kommer att hedras av min fader."

[41] Talaren som tidigare talat tyst emot mig, fortsatte nu att uppvigla genom att säga: "En sådan trevlig Messias, som bjuder hedningar och alla att tjäna honom, så att Fadern kan hedra honom. Vem är hans fader egentligen? Hata mitt liv för att få ett okänt evigt liv? Nej tack. Då föredrar jag minsann det som jag känner till."

[42] På samma sätt var även de andra förklädda tempeljudarna emot mig och försökte försiktigt att få människorna att sätta sig upp emot mig.

[43] Min själ kände nu att min stund hade kommit och kände sig sorgsen på grund av det kommande lidandet som var nära förestående och eftersom folket var så obalanserat. Därför sade jag till dem som stod nära mig: "Nu är min själ sorgsen. Och vad ska jag säga? Fader, rädda mig från denna stund? Men det är därför jag kom till denna stund. O Fader, förhärliga Ditt namn! " 

[44] Härpå hördes en röst som om från himlen vilken faktiskt lät i hjärtat på alla, som på något sätt ännu kunde vakna till andligt liv: "Jag har förhärligat honom och kommer att förhärliga honom igen!"

[45] De som hörde denna inre känsla, sade nu, i enlighet med i vilken mån  deras ande var uppväckt: "Det dånade". Andra sade: "En ängel talade till honom."

[46] Emellertid kände ingen av dem rösten i sig, utan placerade den utanför sig själva enligt sin egen grad av uppväckelse.

 [47] Därför sade jag till dem: "Denna röst lät inte för min skull utan för er skull, ty nu kommer domen över denna värld. Mörkrets furste, som var denna världs furste, kastas nu ut. Ingen, förutom Människosonen, står längre mellan Fadern och hans barn. Och när jag lyfts upp från jorden, skall jag dra alla till mig, så att de kommer till Fadern. "

[48] Därpå svarade talaren och de som höll med honom igen: "Vi hörde från lagen att Kristus kommer att förbli för evigt. Hur kan du då säga att Människosonen lyfts upp? Vem är denne Människoson som du talar om? Kan någon stiga högre än att vara evig och tillföra oss sitt rike?"

[49] Eftersom jag tydligt uppfattade hur mina ord hela tiden förvändes av dessa envetna människor, svarade jag dem nu: "Ljuset är med eder för ännu en kort tid. Gå medan ni ännu har ljus, så att inte mörkret hinner upp er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset så länge ni fortfarande har det så att ni kan vara ljusets barn och inte bli mörkrets barn."

[50] Efter att jag hade uttalat dessa ord vände jag mig bort från denna grupp och vi gick till gårdsplanerna där hedningarna befann sig, den yttersta gränsen dit icke-israeliterna inte fick tillträde.

[51] Under tiden var tempelprästerna och tempeltjänstemännen mycket väl underrättade om det faktum att folket hade blivit lugnt och att jag vägrade att öppet störta regeringen för att låta mig utropas till herre och konung. De visste också att i denna stund rådde det någon slags förbittring på grund av detta och de försökte snabbt utnyttja denna stämning. Alla prästerna och leviterna inkallades snabbt för att bilda en vidunderlig  procession. Trumpetare gick framåt och härolder förkunnade för folket att översteprästen befallts av Herren att erbjuda ett viktigt enstaka 

försoningsoffer för folkets synder ty Herren var nöjd med dem och Han förlät alla synder som begåtts av folket under det senaste halvåret. De gick ut med hela sin glittrande och härliga feststämningscharm och Kajafas själv gav erbjudandet på templets stora brinnande altare.

[52] Genom denna åtgärd templet hade nått sitt mål eftersom folket fortfarande var mycket fästade vid gamla ceremonier och allt som hörde ihop med templet. På detta sätt användes en stor motkraft som gjorde ett djupt intryck eftersom det var så unikt, och till och med innan halva dagen förflutit kunde ingenting längre märkas av den väldiga folkliga begeistring som uppstått vid mitt inträde. Templet visade sig mycket barmhärtigt denna dag och dagarna efter, och mycket mat och pengar gavs till de fattiga på gårdsplanerna. Böner bads och alla möjliga ansträngningar gjordes för att skapa en god stämning gentemot templet och dess företrädare och för att på detta sätt förhindra den skrämmande fara som hotade genom mitt inflytande.

[53] Den glittrande processionen trädde fram vid det ögonblick då vi nådde gårdsplanerna. Med stor nyfikenhet tittade alla på det ovanliga skådespelet och vi utnyttjade denna möjlighet att lämna den mäktiga byggnaden och gå tillbaka till Lazarus hus.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

92. Nikodemus och tempeltjänstemännen hos Herren

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 92; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Vi anlände dit efter en kort stund. Alla hade gått tysta och mina lärljungar kastade ofta bekymrade blickar i min riktning eftersom det för dem tycktes klart att jag hade önskat att vinna en viktig seger vilket ofattbart för dem hade slutat i ett misslyckande. Var fanns min mirakulösa kraft, som genom ett yttre tecken så lätt kunde ha bekräftat min kallelse? Ty botandet av sjuka var för dem redan en vanlig företeelse. Detta kunde också med framgång utföras av mina lärljungar och var därför ingenting speciellt inför folket. De hade också sina tvivel angående rösten från skyn eftersom den inte lät tillräckligt mäktig för att få ett slut på alla tvivel. 

[2] Alla dessa frågor diskuterades i detalj av mina följeslagare när vi anlände till Betania, och jag hade dragit mig undan till ett avlägset rum för att koncentrera mig och stärka mig, det vill säga min själ. Av mina lärljungar var det Judas som var mest upprörd över det uppenbara misslyckandet och han uttryckte öppet att min överdrivna ödmjukhet och godhet hindrade mig från att kraftfullt stå upp för folket. 

[3] Han (Judas) sade: “Herren är helt säkert en människa med utomordentlig kraft och visdom och jag tvivlar inte på något sätt på att ingen annan än han är den väntade Messias. Ändå är denna mäktiga ande, ofta manifesterat som ett sken i sin utomordentliga kraft, innesluten i ett mycket svagt fodral, som visar alltför många svagheter för människorna. Det är inte bara ödmjukhet och godhet som styr världen utan också den knutna näven som kan behärska svärdet och om nödvändigt slå hårt och med grymhet, vilket säkrar framgången. Om Herren tvingades att försvara sig själv och sina följeslagare mot de lystna bödlarnas hantlangare så skulle hans inneboende Guds-kraft tvingas handla helt annorlunda för att hindra att han och hans följeslagare tillintetgjordes och hans gärning blev framgångsrik. Men så här långt har han alltid misslyckats.”

[4] Petrus sade till honom: “Judas, har du aldrig lagt märke till hur ofta både Herren och vi har hamnat i fara och utan denna hans inneboende kraft skulle ha gått förlorade för länge sedan?! Kom ihåg hur han beordrade stormen och hur ofta angreppen från templet och dess delgivningsmän har tillintetgjorts.”

[5] Judas svarade: “Det är inga bevis, ty varje gång inträffade det sådana gynnsamma omständigheter att vi kanske kunde ha undkommit faran också av vår egen kraft. Nej,  jag tror att om en fysisk fara, av det slag som var och en ser och fruktar, plötsligt hotade honom- skulle inte Herren då tvingas handla avsevärt kraftfullare?! Skulle inte folket då ansluta sig till honom på ett mycket annorlunda sätt istället för att åter vända sig ifrån honom på grund av dumma, pompösa trick från templets sida?!”

[6] Petrus och de andra som skakade på huvudena tänkte: “ Hur skulle någonting sådant hända och vem skall besluta om det? Herren måste veta bäst vad han tänker göra och hur han skall handla!”

[7] Efter detta blev Judas tyst och tankfull och förblev dyster och fåordig under hela dagen. 

[8] Det var tyst i Lazarus hus nu och ingen störde mig medan jag var ensam i mitt lilla rum och samtalade med min fader i mig. Dock kommer ingen människa att förstå hur det senare var möjligt. Därför bör det sägas här att min själ såg mycket väl hur det skulle vara möjligt att komma undan allt lidande, och att den tvekade eftersom den också var bunden till jorden, precis som själen hos vilken annan människa som helst som behöver utföra en uppgift. Endast Anden i mig, som alla vet vem det var, föreskrev vägen för mig och bad själen att välja, om denna av kärlek till honom och människorna ville vandra den angivna vägen eller inte. Och så, till slut kom beslutet närmare igen, och Människosonen valde åter Faderns vägar. 

[9] När kvällen kom återvände jag glatt till Mina anhängare och bad  Lazarus att sörja för vårt fysiska välbefinnande. Sedan gjordes detta i rikliga mått, och vi intog ett nattmål med de tolv, Lazarus och hans systrar, liksom Maria Magdalena, som sedan mitt tidigare besök inte hade lämnat Lazarus hus.

[10] Efter att ha intagit måltiden inträdde en av Lazarus tjänare och meddelade att flera män som ville tala med mig och Lazarus stod utanför, men utan att ha blivit igenkända. Lazarus frågade mig vilka de var.

[11] Jag svarade honom: "De är några av folkets överordnade, och bland dem finns också Nikodemus. Pådrivna av vad som skedde i dag kommer de för att träffa oss. Men de fruktar världen mera än Gud. Därför kommer de förklädda för att träffa oss och detta på natten - trots att de har goda avsikter så är de ändå så hemliga som möjligt ".

[12] Sedan vände jag mig till tjänaren och sade till honom att bjuda in främlingarna till oss och att han skulle tala om för dem att de kunde komma öppet eftersom det inte fanns någon bland oss som skulle förråda dem. 

[13] Efter en kort stund trädde främlingarna in. Det var Nikodemus och tre högre judiska tjänstemän från hans familj, som innehade viktiga ställningar i Jerusalem, men ändå alla var mer eller mindre beroende av templet.

[14]  På en gång rusade Nikodemus fram till mig och tog känslosamt min hand medan han bad mig att åtminstone under den närmaste tiden inte visa mig här eftersom templet hade nått sin kulmen av ilska genom mitt framträdande idag, och Kajafas och Högsta rådet hade svurit att oskadliggöra mig till varje pris.

[15] Mina motståndare trodde att jag på grund av min okloka åtgärder lyckades att avvärja faran den här gången. Men vem vet, kommer det att vara möjligt även nästa gång? Därför måste de handla snabbt innan jag återigen lyckades få folket på min sida, eftersom dessa nu var modfällda på grund av min tvekan, men också snabbt kunde tändas upp igen genom en rask bedrift av mig.

[16] De visste också att den baksluga Herodes var välvilligt inställd till mig, precis som han varit till Johannes dessförinnan, och endast utnyttjade templet för sina egna syften. Och eftersom han var sniken på pengar, så gladde han sig av hela sitt hjärta åt den dåliga situation som prästerna hade försatt sig i när det gäller folket. Därför var de tvungna att handla  snabbare för att förhindra att jag skulle komma i kontakt med honom för att få ett bättre beskydd. Ty om templet skulle behöva Herodes beskydd mot folket, skulle detta beskydd kosta enormt mycket pengar eftersom han inte gjorde någonting av kärlek och åtminstone skulle försöka använda Jesus som en trumfkort mot templet.

[17] Därför var Nikodemus och även de som medföljde honom mycket ängsligt oroliga för mig och bad mig omgående att varken lita på Herodes eller utsätta mig för den stora fara som nu hotade från templet. Dessa hade bara vågat framföra denna nyhet till mig. Fortfarande fanns det många andra inom deras grupp som var välvilligt inställda till mig, men inte personligen vågade komma till mig på grund av fariséerna. 

[18] Nu sade jag till Nikodemus och hans vänner: "Mina älskade, det som ni meddelar mig har jag sedan länge känt till och tagit hänsyn till, ty om Fadern inte ville att allt det som hänt skulle hända, skulle det då vara så? Och om Fadern inte skulle vara med mig, skulle jag då veta vad den kommande tiden måste föra med sig till mig?

[19] Tro därför att allt är väl, precis som det hände och också så som Fadern vill ha det, för den som tror på mig, tror inte på mig, utan på honom som har sänt mig. Och den som ser mig, ser honom som har sänt mig.

[20] Jag kom till denna värld som ett ljus så att alla, som tror på mig, inte skulle förbli i mörker utan vandra i klart dagsljus. Det är därför jag talade inför folket på detta sätt, precis som jag alltid gjort. Jag berättade också för dem att Mitt Rike inte är av denna värld, och jag har också alltid visat dem hur de ska vandra för att komma i besittning av Mitt Rike.

[21] Den som hör mina ord och inte tror på dem, honom kommer jag därför inte döma för det. Ty jag kom inte för att döma världen och regera den som en tyrannisk kung utan för att göra världen lycksalig genom Ordet och skapa fred i den. Den som föraktar mig och inte tar emot mitt ord har redan tillräckligt av det som dömer honom. Ty det ord som jag har uttalat, och som dröjer kvar för alltid, dömer honom på den första dagen efter att han lämnat detta jordiska värld för att inträda i det eviga kungariket där jag är den sanna kungen och kommer att förbli så för evigt.

[22] Jag talade inte utifrån mig själv, utan Fadern, som har sänt mig befallde mig vad jag ska göra och säga. Och jag vet att hans befallning är evigt liv. Det är därför jag säger det som Fadern bad mig om att säga. Så oroa dig inte om vad som händer och vad som ännu kommer att hända. Fadern vill ha det så. " 

[23] Härpå sade Judas ganska upphetsad: “Herre, Fadern är säkert med dig med all sin makt! Kan då denna makt lämna dig medan ni båda är en?”

[24] Jag sade: “Fadern, Sonen och Makten är en och kommer att så förbli och kan aldrig någonsin dela på sig, som ni väl känner till. Och Fadern är i Sonen och Sonen kommer också snart att vara i Fadern, enade genom makten. Men Sonen måste lyda Fadern, och om han gör så, så skall Fadern låta honom besitta allting. Och Sonen vet detta eftersom Fadern berättat detta för honom. Och nu kommer det bara att ta ännu en liten tid, då Sonen kommer att vara för evigt i Fadern. Men hur detta måste uppnås är ännu inte ert bekymmer, men det kommer att gagna er och hela mänskligheten. "

[25] Nikodemus sade: "Herre, vi förstår inte dessa dina ord helt. Dessutom verkar det framför allt nödvändigt att du sörjer för din egen personliga säkerhet. Det är därför vi kom hit, speciellt för att erbjuda dig detta efter vår bästa förmåga. Skulle det därför inte vara bättre om du lämnade detta ställe och gömde dig? Min brorson här kan eskortera dig säkert, ty han har många förbindelser över gränsen där du kan bo ett tag i fullständig säkerhet. " 

[26] Jag sade: "Var inte så dumma. Jag behöver inte människors hjälp. Om jag ville förgöra mina fiender, så skulle detta vara en lätt sak för mig. Men jag vill inte ha det så, ty de kommer också att vara delaktiga i frälsningen, och med dem hela folket. Jag stannar här, och ni kan vara säkra på att ingen kommer att fånga mig innan jag själv vill det. "

[27] Men även om Nikodemos inte omedelbart kände sig lugnad på grund av att rädslan för templet fortsatte att förfölja honom, så var han till slut nöjd med det och trodde att han gjorde vad han måste göra. Härpå uttryckte Jag också min erkänsla för hans goda vilja och under skydd av mörkret färdades han strax obehindrat tillbaka till Jerusalem med sina följeslagare dit han anlände och utan att ha blivit igenkänd.

[28] Vi själva gick snart till vila eftersom även denna dag hade krävt mycket arbete från våra kroppar. Natten förflöt mycket fridfullt för oss. Endast Judas själ kunde inte finna denna frid. Många tankar och viskningar passerade genom hans själ varför han tillbringade natten sömnlös.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]