68. Äktenskapsbryterskan

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 15; kap. 68; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Medan de funderade hade deras utsända medhjälpare till dem släpat fram en äktenskapsbryterska, som gripits på bar gärning och enligt Moses borde stenas till döds, vilket emellertid av fariséerna nu för tiden alltid omvandlades till en stor penningbot om äktenskapsbryterskan var rik. Om hon var fattig men ung och vacker så brukade man piska henne och låta henne göra tjänst i templet; men en gammal och ful kvinna var hursomhelst av naturliga skäl skyddad från att begå äktenskapsbrott. Just denna äktenskapsbryterska var emellertid fortfarande mycket ung men fattig och ville i denna festtid själv i sin egen nödsituation tjäna en stor slant av en mycket rik främling, för att på så sätt lättare kunna reda sig. Uppenbarligen skulle hon också falla i templets händer om inte Jag hade funnits och prästerna, enligt deras åsikt, varit tvingade att använda henne som sitt främsta medel att på ett säkert sätt snärja Mig. 

[2] Denna fattiga äktenskapsbryterska fördes av den visaste fariséen således fram inför Mig och följaktligen inför folket som på alla sidor omgav Mig. 

[03a] Och när kvinnan stod framför Mig, och plågades av sin rädsla för döden, så frågade en av de höga lärda fariséerna Mig: "Denna kvinna har fångats på bar gärning under äktenskapsbrott. [03b] Moses befallde oss i lag att stena en sådan person, och Mose lag är likvärdig med Guds lag. Vad har du att säga om detta?" 

[4] Det behöver inte sägas att de endast gjorde så för att fresta Mig, därför att Jag enligt deras beräkningar oundvikligen skulle bli besvärad av Mose hårda lagar å ena sidan och av Mina tal om Fader Guds stora barmhärtighet och också genom Min väl kända godhet emot syndare. Och som sagts tidigare så skulle de göra slag i saken emot Mig för att med stor ceremoniell pompa berätta för folket: 'Titta där på den stora bedragaren och demagogen som vi nu tänker gripa och överlämna till domstolen!'  

[5] Men Jag svarade dem inte så snabbt som de ville utan böjde Mig istället ned och skrev ned syndarens skuld i golvsanden, ty efter stora festligheter fanns det alltid en massa sand på golvet och templet sopades igen bara efter att festligheterna var helt över för att man efteråt skulle kunna sälja all slags smuts till vidskepliga judar. 

[6] Men när fariséerna och tempeljudarna fortsatte med sina frågor reste Jag Mig upp och sade till dem: "Det är helt sant att Moses har skrivit en sådan lag; men de som har rätt att stena en sådan syndare skulle själva vara utan synd, det är också skrivet ! Åtminstone den som plockar upp den första stenen, måste vara fullkomligt ren och utan synd! Således kan den bland er som är utan synd kasta den första stenen på denna syndare! Därigenom lider Guds barmhärtighet ingen skada; eftersom Moses gav visa lagar till folket. Den som känner till dem och inte följer dem har dömt sig själv och skrivit under sin egen dödsdom.'

[7] Därefter böjde Jag mig åter ner mot golvet och skrev såsom tidigare. 

[8] När de emellertid hörde dessa mina ord, som de inte hade förväntat sig och deras eget samvete sade dem: 'Du är själv syndare och äktenskapsbrytare flera gånger om och hela folket känner till dig som sådan!' så sade ingen ett ord mera, från den störste till den minste. Och var och en lämnade templet så fort han kunde och gick utomhus. 

[9] Efter några ögonblick fanns ingen farisée eller tempeljude eller levit eller tjänare eller medhjälpare kvar längre i mitten av templet förutom mig, synderskan och naturligtvis folket och mina lärjungar i en vid cirkel. Men människorna var förnöjt förvånade över hur jag med endast några få ord jagade iväg fariséerna på flykten. 

[10] Och några sade ganska högt: "Åh, de skulle bara försökt att plocka upp en sten; vi skulle ha skiljt dessa gamla syndabockar åt! Ty en syndare tillåts aldrig att döma en annan syndare, särskilt inte en mycket mindre syndare." 

[11] I detta ögonblick steg jag upp igen och såg ingen av domarna i cirkeln längre, utan endast en kvinna som skulle stenas. 

[12] Och Jag frågade henne: "Var är nu de som anklagade dig? Fördömde någon dig då?" 

[13] Äktenskapsbryterskan sade: "Nej, herre, ingen har fördömt mig men de lämnade alla i en hast!"

[14] Därefter sade Jag till henne: "Då skall inte heller jag fördöma dig! Men gå nu hem och synda inte mera framgent! Ty om du syndar kommer det onda att drabba dig!" 

[15] Synderskan tackade mig sedan för den barmhärtighet som visats henne, men bad mig om råd hur hon på ett säkert sätt kunde komma hem; eftersom hon fortfarande fruktade att fariséernas medhjälpare skulle vänta på henne på vägen och skada henne. 

[16] Och Jag sade: "Var inte rädd för dem; eftersom de är glada att inte bli sedda av dig så lättvindigt! Gå nu ut bland folket, de kommer att skydda dig och se till att du kommer hem på ett säkert sätt! Titta bara mot tempelförhänget så kommer du att se alla dem som tidigare stod här! Eftersom de på utsidan utfrågades av folket om vad som hade hänt då de under stor brådska flydde ut ur templet. De skämdes, för att säga som det var, och kom med klumpiga ursäkter och återvände mycket lugnt tillbaka till templet genom grinden som pekar emot morgonen. Men promenera bara bland människorna, som tror på Mig så kommer du att vara säker! Jag skall nu fortsätta att undervisa folket och då kommer de omedelbart att visa sig igen och tränga sig fram emot Mig; eftersom de nu är ännu mera rasande på Mig då jag har skämt ut dem och räddat dig ur deras klor. Men gå nu säkert dit som Jag har sänt dig, var innerlig och synda inte mera framgent!"

[17] Hon gick därefter förskrämt ut bland folket och de accepterade henne väl och gav henne nytt mod genom högljudda hotelser gentemot fariséerna.  

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

    

56. Helandet av den besatta Maria Magdalena

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 15; kap. 56; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Strax därefter, ungefär en kvart senare, hände det sig att romarnas vägvisare, som för övrigt var ogift och tillgänglig för promiskuösa män, på grund av för mycket vin drabbades av fruktansvärda kramper och jämrade sig ynkligt; hennes ansikte förvreds och hennes lemmar och muskler ryckte förskräckligt.

[2] Romarna blev förskräckta av detta eftersom de ansåg ett sådant beteende som ett extraordinärt malum omen (dåligt förebud). De sade: "Ve oss, gudarna har blivit rasande på oss, eftersom vi gav oss iväg för att söka efter en främmande gud! Vad ska vi göra nu? " 

[3] Lazarus sade: "Ingenting, bara stanna där ni är! Ty den här personen känner jag redan sedan en längre tid; hon har lidit av denna sjukdom i flera år nu, och det har redan hänt henne ganska ofta, särskilt om hon har fått för mycket vin i sig. Vi judar kallar detta för att vara besatta av en eller till och med flera onda andar. Under äldre tider, när det fortfarande fanns många fromma människor, kunde sådana onda andar drivas ut från en person genom en hängiven människas bön; men i vår tid så existerar sådant nästan inte längre. Naturligtvis skulle vår stora Människa omedelbart kunna åstadkomma något liknande, om Han ville!

[4] Ni förstår, detta är vad detta beteende handlar om, ingenting annat! Hur skulle edra gudar kunna bli rasande om de inte finns någon annanstans än i fantasin hos de människor som inte vet något om en sann Gud, eftersom de aldrig har hört något om Honom? Varför inte? Detta ligger i Hans eviga vishets stora plan, Han som har skapat människorna. " 

[5] Detta lugnade ner romarna, och de kunde åter titta på vägvisaren, som befann sig i ett eländigt tillstånd, och de kunde till och med inom sig själva framkalla lite medkänsla för henne.

[6] Den första romaren kom dock över till vårt bord, där vi fortfarande satt tysta, och bland alla människor hade han särskilt valt ut mig och sade: "Men, kära vän, finns det då ingen bland er som skulle kunna bistå denna olyckliga ungmö på något sätt? Ni sitter där så apatiska, medan denna stackars flicka för en kamp mot döden! Jag vill verkligen hjälpa henne, om jag kände till ett botemedel mot en sådan sjukdom. Men särskilt när det gäller sådana sjukdomar är vi romare ytterst dåligt upplysta".

[7] Jag sade: "Du har vänt dig till Mig utan att veta vem jag är. Men din förhoppning om att någon vid vårt bord skulle kunna hjälpa den besatta har fört dig till Mig. Och jag säger dig, att din ande har lett dig till rätt Människa, som kommer att kunna hjälpa henne till kroppsligt och själsligt välbefinnande. Lägg därför märke till på vilket sätt Jag för alltid kommer att hjälpa denna ungmö! "

[8] Härpå reste Jag mig upp från Min stol, gick fram till ungmön som redan var fullkomligt blickstilla, sträckte ut Mina händer över henne och hotade de sju onda andarna inom henne. 

[9] Men andarna skrek ut högt från hennes mage: "Åh Jesus, Du Davids son, lämna oss för ännu en kort tid i denna vår boning!"

[10] Men Jag hotade dem igen och i samma ögonblick lämnade de ungmön.

[11] Och ungmön reste sig upp och var så glad, fräsch och frisk som om det aldrig någonsin varit något fel på henne. Men när hon såg Mig vid sin sida och fick veta att jag hjälpt henne, såg hon bestämt på Mig och sade: "Åh, är inte detta den förunderlige mannen, för vilken mitt hjärta redan för ett år sedan började slå så häftigt! Och särskilt den mannen, som jag fortfarande älskar och som jag så besinningslöst blev förälskad i, då jag en gång bara såg honom passera förbi, kom nu för att hjälpa mig! Åh min vän, du borde hellre ha låtit mig dö än att låta mig uppleva mitt hjärtas värsta tortyr och få träffa dig igen utan att någonsin ha förhoppning om att också bli älskad tillbaka av dig! Eftersom du är en ren person och jag är en bortstött hora! "

[12] Härpå föll hon ner till mina fötter, knästående omslöt hon mina fötter och fuktade dem med tårar av kärlek och ånger.

[13] Då kom några av mina lärjungar fram och ville dra bort henne från Mina fötter, och påpekade för henne att detta inte var lämpligt. 

[14] Men Jag sade till lärjungarna: "Vad är det som bekymrar er? Är Jag inte Herre över Mig själv och nu även över henne? Om det blir för mycket för Mig, kommer Jag att tala om för henne vad som är lämpligt eller inte lämpligt! Jag säger till er: Denna ungmö har syndat en hel del, men hon älskar Mig mer än ni alla tillsammans, därför kommer hon att förlåtas en hel del. Och jag säger fortfarande till er att överallt där Mitt evangelium predikas, måste denna händelse och denna ungmö nämnas. "

[15] Därefter drog sig lärjungarna förnöjda tillbaka.

[16] Men Jag sa till flickan: "Res dig nu upp, eftersom du har fått hjälp och alla dina synder är dig förlåtna! Men gå nu och synda inte längre, så att det hädanefter inte händer dig något ännu värre ! Ty om en ond ande lämnar en person, reser han genom torra stäpper och öknar och söker efter en bostad, och om han inte hittar någonting så återvänder han. Han finner då sin gamla bostad städad och ren och får en stark önskan att flytta in igen. Men om han upptäcker att han är för svag ensam, så samlar han ihop ytterligare sju andar som är värre än han är, och alla flyttar sedan in med våld i den rengjorda bostaden. Och detta en persons andra tillstånd är då mycket värre än det första. Var därför vaksam så att inte samma sak händer dig igen! Därför, res dig upp och gå och synda inte mer! " 

[17] Här reste sig ungmön upp och på grund av all kärlek och tacksamhet kunde hon nästan inte ta vara på sig själv. Men efter en stund frågade hon Mig, om hon inte kunde stanna kvar här på värdshuset under endast en natt, eftersom det redan var sent på kvällen.

[18] Och Jag sade till henne: "Jag talade inte med din kropp utan med din själ och med dess mångfaldiga världsliga begär; med din kropp kan du stanna var du vill!"

[19] Med detta var flickan förnöjd och satte sig till bords igen, men hennes ögon vek inte för ett ögonblick bort ifrån Mig.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

Kap. 10 nya lärjungar: Jakob, Johannes och Thomas

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 10; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

I NASARET 

1. Och på den tredje dagen var ett bröllop i Kana i Galiléen och Jesu moder var där. 

[1] "Och:et" här som redan förekommer i början av första versen av det andra kapitlet visar att dessa två kapitel har ett nära samband. Därför visar det sig att detta bröllop i en familj, som står på mycket god fot med Josefs hushåll, äger rum redan på den nämnda tredje dagen, nämligen, räknat från den dag när jag lämnade Bethabara med mina så långt bara fyra lärjungar och tillsammans med dem tillbringade en hel dag i Josefs hus - som vid den tiden inte längre var i livet - med min kroppsliga moder som, med hjälp av mina andra bröder, gjort allt för att visa oss den bästa möjliga gästfrihet. 

[2] I sitt hjärta insåg Maria att tiden nu var inne för mig att påbörja mitt uppdrag som den utlovade Messias. Emellertid visste hon inte vari min verksamhet skulle bestå. Vid detta stadium trodde hon också på den fullständiga fördrivningen av romarna och återupprättandet av Davids mäktiga tron och dess stabila och oövervinnerliga, gudomligt ärofulla värdighet som aldrig skulle få ett slut. 

[3] Den goda Maria och alla mina jordiska släktingar  föreställde sig fortfarande Messias som segrare över romare och andra fiender till det förlovade landet. I själva verket hade de bästa av dem en liknande idé om den utlovade Messias, precis som många för övrigt ärliga människor nu har en ganska felaktig föreställning om årtusendet. Men tiden var ännu inte mogen för att de skulle kunna hysa en annan uppfattning. 

[4] Eftersom man således i mitt eget hushåll, och som börjar med Maria, hade denna uppfattning om den kommande Messias, kan det med rätta antas att andra familjer i vänkretsen inte kunde ha en bättre förståelse. 

[5] Detta är också anledningen till att många familjer riktade sin uppmärksamhet mot mig och naturligtvis mot dem, som jag kallade mina lärjungar. På grund av detta bestämde sig även Jakob och Johannes för att bli mina lärjungar, för att tillsammans med mig regera över nationerna på jorden, ty de hade redan glömt bort mången sak, som jag i min barndom till dem hade förutsagt ganska klart skulle hända. 

2. Jesus och hans lärjungar var också inbjudna till bröllopet. 

[6] I alla de finare hushållen i närheten av Nasaret, och i praktiskt taget hela Galiléen, ansågs jag som en befriare från det romerska oket, vilken snart skulle träda fram. Fastän det hade bara förhållit sig så under de få månader efter att jag hade börjat göra vissa förberedelser och tack vare vilka också särskilda profetior om min person började få liv igen i vännernas hushåll - liksom mången sak som hade fallit i glömska under de senaste 18 åren. Därför blev jag inbjuden med mina lärjungar, min mor Maria och många andra släktingar och vänner till ett till och med ganska anmärkningsvärt bröllop i Kana, en  gammal och liten stad i Galiléen, inte särskilt långt från Nasaret, där det fanns så mycket munterhet, att de fyra lärjungarna från Bethabara påpekade för mig: 

[7] "Herre, saker och ting är mycket trevligare här än på Bethabara. Stackars Johannes också, som skulle blivit  väldigt glad om han en gång i livet kunnat deltaga här i en måltid som denna, i stället för hans förtvivlat dåliga kosthåll, som huvudsakligen består av lätt skalade gräshoppor och vild bihonung."(Det finns i denna region, liksom även i Arabien, en art gräshoppor stora som duvor som tillagas och äts som krabbor i det här landet - Österrike) 

[8] På detta svarade jag: "I detta skede kan ni ännu inte förstå varför Johannes måste leva på det här sättet. Han måste leva så, ty annars skulle Skriftens ord inte gå i  uppfyllelse. Men han kommer snart att få ett bättre liv. Jerusalem kommer inte att tillåta honom att fortsätta sitt liv i öknen så mycket längre till. Från och med nu kommer han att bli mindre, så att en annan kan bli större. 

[9] Men, Andreas, hur blir det med den lärjunge, som kom först med dig till mig? Kommer han att följa mig eller kommer han att stanna i Bethabara? "Andreas säger: "Jo, han kommer, men han var tvungen att ordna med någonting först." Jag säger: "Det är bra. Ty där det finns en Kefas måste det också finnas en Thomas". Andreas säger: "Ja, det är så han heter. En ärlig själ, men alltid full av samvetsbetänkligheter och tvivel. Men när han en gång förstått någonting så släpper han det aldrig, fastän han har ett extremt generöst hjärta. Han har fått detta smeknamn på grund av sin generositet. Han kommer, Herre. Skall jag kalla hit honom, denna Tvilling? 'Jag säger: "Ja, gör det, ty den som kommer i mitt namn, kommer att bjudas in till bröllopet". 

3. Och när vinet tog slut, sade Maria till Jesus: "De har ingen vin kvar."

[10] I enlighet med tidens sed måste varje gäst som anländer välkomnas med en bägare vin. Maria hade redan en tid lagt märke till att förrådet av vin hade tagit slut och hon insåg att den nyanlända gästen inte kunde tas emot på ett korrekt sätt enligt gängse sed. Därför sade hon i hemlighet till mig: "Min käre son, det kommer att bli pinsamt. Vinet har tagit slut. De har inget kvar. Du kan frambringa något (åtminstone för de nyanlända)."

4. Jesus svarade: "Din oro är inte min, mamma. Min tid är ännu inte inne."

[11] Varpå jag gav ett högst tvetydigt svar framför alla 

gästerna, men naturligtvis på ett mycket varsamt sätt och sade på grund av den tidens sed, särskilt runt Nasaret, till henne: "Kvinna, detta är inte vårt bekymmer. Som inbjuden gäst är det ännu inte min tur att leverera vin. Min tid är ännu inte inne."(Vid den tiden och i det området måste alla inbjudna manliga bröllopsgäster ge en frivillig gåva av vin. Men det måste ske i en viss ordning enligt vilken de närmaste släktingarnas gåvor måste konsumeras först. När dessa väl hade druckits upp användes även gåvor  från gäster utan blodsband - i rangordning.) Men Maria visste att det befintliga vinet hade tagit slut. 

Därför vände hon sig till mig och, så att säga, föreslog att jag skulle strunta i den sedvanliga ordningen, speciellt som en ny gäst anlände för vars välkomsthälsning det inte fanns en droppe vin kvar. Vid sådana tillfällen var modern väldigt petig när det gällde att hålla på den gamla goda seden. 

Även om Jag inte tycktes alltför samarbetsvillig i denna fråga så kände Min mor mig och att jag aldrig vägrade att uppfylla några av hennes önskningar. 

5. Hans mor sade till tjänarna: "Gör som han säger." 

[12] Och med full tilltro till Mig vände hon sig därför till tjänarna och sade: "Gör allt som min son säger." 

[13] Det här är så långt som den historiska delen av denna vers i andra kapitlet berörs. Men inbakad i denna historiska händelse, eller så att säga bortom den, finns också en andlig och därför profetisk innebörd, som det med hjälp av förnuftets inneboende förmåga är mycket lätt att upptäcka. 

[14] Vem kan väl undgå att lägga märke till att det råder en högst slående överensstämmelse mellan detta bröllop, som ägde rum på den tredje dagen efter min återkomst från öknen Bethabara, och min återuppståndelse som också inträffade på den tredje dagen efter min korsfästelse?

[15] Genom detta bröllop gavs alltså en profetisk antydan om vad som skulle hända mig efter 3 år, och - i en något vidare mening - att jag efter 3 år säkert och visst, som en evig brudgum, skulle hålla ett äkta bröllop med alla mina meningsfränder och de som verkligen älskar mig i deras pånyttfödelse till det eviga livet. 

[16] Men i sin allmänna praktiska bemärkelse; denna   historia om bröllopet som - detta måste förstås - ägde rum tre dagar efter Min återkomst från öknen, pekar på de tre stadier som alla måste passera för att uppnå andens återfödelse och det eviga livets bröllop i det himmelska Galiléens stora Kana. 

[17] Dessa 3 stadier består av: först att bemästra köttet, sedan själens rening genom den levande tron som naturligtvis måste visa sig levande genom kärlekshandlingar, eftersom den i annat fall vore död, och slutligen andens uppvaknande från dömandets grav, för vilket säkert den tydligaste jämförelsen ges i uppväckandet av Lasarus från de döda. Den som begrundar denna lilla förklaring lite kommer att finna att det är lätt att förstå det som följer.

[18] Efter att här ha uppenbarat den andliga innebörden av denna bröllopsberättelse, det vill säga vad som i allmänhet menas med den, så låt oss nu återvända till bröllopet och titta på de olika motsvarigheterna i denna berättelse.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

Kap. 11 Vinmiraklet: Återfödelsens symbol

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 11; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

I KANA 

6. Nu stodo där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina reningar; de rymde två eller tre bat-mått var (bat ≈ 36 liter, min anm).  

[1] Efter att Maria hade sagt till tjänarna "gör som han säger" bad jag tjänarna att fylla upp dessa 6 vattenkrukor av sten med vatten, som var avsedda för judarnas rening med vatten, en sed som dock inte längre efterlevs särskilt mycket av nazaréerna och kananéerna. Således hade dessa krukor, som var och en rymde från 70 till 100 liter, placerats här för att skyltas med istället för att ha ett specifikt syfte.

7. Jesus sade till dem: "Fyllen krukorna med vatten." Och de fyllde dem ända till brädden. 

[2] Tjänarna lydde genast, men mest i tron att den nyanlända gästen skulle tvätta och rengöra sig själv såsom den gamla seden bjöd. Gästen anlände och placerades vid bordet utan att i förväg ha tvättat sina händer. Efter att ha lagt märke till detta, diskuterade tjänarna detta med varandra och undrade: "Varför måste vi fylla dessa tunga krukor med vatten? Denna gäst använde dem inte och gav oss bara onödigt arbete." Härpå säger jag till dem: "Varför har ni inte undrat över detta tidigare, utan muttrar över detta arbete nu? Hörde ni inte vad Maria sade till mig, nämligen att det inte finns något mera vin för gästerna? Även om min tid inte riktigt har kommit ännu, varken vad gäller vedertagen sed eller i andlig bemärkelse, har jag ändå - för att visa Honom lov och pris, som de kallar sin Gud, men ännu aldrig velat kännas vid - omvandlat vattnet i krukorna till vin, inte genom någon slags magi, utan enbart genom Guds kraft inom mig."

8. Sedan sade han till dem: "Ösen nu upp och bären till övertjänaren". Och de gjorde så.  

[3] "Fyll nu en bägare och låt först övertjänaren (kocken) smaka. Låt honom säga vad han tycker om det." Tjänarna, som var ganska konfunderade av vattnets omvandling, tar omedelbart detta vin till kocken för att smaka. 

9. Och övertjänaren smakade på vattnet, som nu hade blivit vin; och han visste icke varifrån det kommit, vilket däremot tjänarna visste, de som hade öst upp vattnet. Då kallade övertjänaren på brudgummen.  

[4] Kocken blir ganska förvånad och skickar omedelbart efter brudgummen och säger till honom: "Du känner förmodligen inte till sedens ordning?"

10. Och sade till honom: "Man brukar eljest alltid sätta fram det goda vinet, och sedan, när gästerna hava fått för mycket, det som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända tills nu."  

[5] "Serverar inte alla det bästa vinet till gästerna först och först när de har druckit fritt och deras smak har blivit något avtrubbad serveras den sämre sorten? Men du har gjort det precis motsatta."

[6] Men brudgummen svarade: "Du talar som en blind om färg. Du förstår, detta vin har inte pressats någonstans på jorden, utan kom, som manna en gång, till vårt bord från himlen. Därför måste det ju vara bättre än alla andra viner på jorden. "

[7] Kocken säger: "Tar du mig för en idiot, eller är du en själv? Hur kan ett vin komma till ert bord från himlen? Själva Jehova eller hans tjänare Mose skulle ha behövt sitta vid bordet."

[8] Brudgummen sade: "Kom och se själv." 

[9] Kocken följer brudgummen in i matsalen och tittar på de 6 krukorna och ser att de är fyllda med det bästa vinet. Efter att således ha övertygat sig själv om miraklet säger han: "Herre, förlåt mig mina synder. Endast Gud kan göra en sak som denna, och Han måste vara här ibland oss, ty något sådant är omöjligt för en mänsklig varelse."

[10] Detta vin serverades nu till gästerna och efter att ha smakat det sade alla: "Ett sådant vin pressas inte i våra länder. Detta är verkligen ett himmelskt vin. Lov och pris till Honom som Gud har givit en sådan makt. "

[11] Därpå skålade de med mig och den nyanlända gästen Thomas och hälsade oss välkomna. 

[12] Nu trodde alla människorna, som var närvarande vid detta bröllop, utan minsta tvivel att jag säkerligen var den utlovade Messias. 

[13] Men Petrus säger till mig i hemlighet: "Herre, låt mig gå iväg igen. Ty Du är Jehova själv som förutsades genom din tjänare David i hans psalmer, men jag är en fattig syndare och absolut inte värdig dig."

[14] Jag säger till honom: "Om du känner dig ovärdig att gå vid min sida, vem tycker du är värd det? Du förstår, jag har inte kommit till de starka och antagit att sådana kunde hittas någonstans, utan jag kom till de svaga och sjuka. Den som är frisk behöver inte en läkare. Det gör endast de sjuka och svaga. Så bliv kvar hos mig och var vid gott mod, ty jag har förlåtit dig dina synder för länge sedan. Och även om du kommer att synda vid min sida, så kommer jag att förlåta dig också det. Ty, eftersom du har erkänt mig och redan är en klippa i din tro, skall du bli fulländad - inte i din styrka, utan i din svaghet - enbart genom nåden från höjden. 

[15] Dessa mina ord tårade hans ögon och Peter säger hänförd: "Herre, om alla skulle överge Dig, så skall ändock jag inte överge Dig, ty dina heliga ord är sanningen och livet."

[16] Efter att ha sagt detta reser sig Peter upp, tar bägaren och säger: "Välsignad är du, Israel, och tre gånger välsignade är vi, för vi är vittnen till löftet som fullbordats. Gud har besökt sitt folk. Det som var svårt att tro på, har nu fullbordats inför våra sinnen. Nu får vi inte längre gråta från djupet till himlen, ty den Högste har stigit ned till oss i djupet av vårt elände. Lovad och prisad är därför Han som är ibland oss och har givit oss detta vin tack vare Sin makt och nåd så att vi må tro på honom och från och med nu ära Gud i Honom. "Därpå dricker Peter ur vinbägaren och alla dricker honom till i det de säger: "Detta är en rättfärdig människa." 

[17] Men i hemlighet säger jag till Petrus: "Det här har inte givits dig av ditt kött, utan Fadern, som är inom Mig, har uppenbarat det för din ande. Men håll tyst ännu en tid från och med nu. En tid skall emellertid komma när du skriker så att hela världen må höra dig." Sedan rådde åter tystnad bland gästerna och på grund av denna gärning trodde de nu alla på mig och betraktade mig som den sanne Messias som hade kommit för att befria dem från alla fiender. 

11. Denna gärning i Kana i Galiléen är den första av de tecken med vilka Jesus uppenbarade sin härlighet. Och hans lärjungar trodde nu fullt och fast på Honom. 

[18] Detta var det första märkliga tecken som jag gjorde inför mångas ögon i början av min stora frälsningsgärning, och i detta tecken visade jag - fastän beslöjat - på det stora arbete som skulle följa. Men inte en enda i hela sällskapet begrep detta. Ty på samma sätt som min fasta i öknen profetiskt pekade på den förföljelse jag skulle få genomlida på grund av tempeltjänarna i Jerusalem och dopet av Johannes till min död på korset, så pekade alltså detta bröllop på min återuppståndelse och tecknet blev en förebild för andens återfödelse till evigt liv. 

[19] Precis så som jag förvandlade vatten till vin, skall också människans materiella varelse, som styrs av sinnena, förvandlas till ande genom mitt Ord, förutsatt att hon lever efter det. 

[20] Men alla bör i sitt hjärta följa de råd Maria gav tjänarna när hon sade: "Gör som han säger till dig", så skall jag göra för var och en vad jag gjorde i Kana i Galiléen, nämligen ett lämpligt tecken genom vilket alla som lever efter Mitt Ord kommer att finna det lättare att känna igen andens återfödelse inom sig själv.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

13. Herrens rensning av templet

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 13; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

14. Där fann han i templet återförsäljarna av nötkreatur, får och duvor och penningväxlarna. 

[1] När jag vid min ankomst till Jerusalem fann att vissa människor på grund av alla djur och deras försäljare knappt vågade gå in i templet eftersom det ibland hände att en oxe blev alldeles vild och skadade människor och förstörde heliga föremål, och folk som besökte templet ofta inte stod ut med stanken och bullret och inte sällan förlorade alla sina viktiga ägodelar, så hade denna skamliga omständighet nu blivit outhärdlig för mig. Och Petrus och Natanael sade: "Herre, har du ingen blixt och åska kvar för det här? Bara se på det. De fattiga gråter framför templet. De har kommit långtifrån för att ära Gud och på grund av alla oxar och får kan de inte ens komma in. Och många, som med stor möda och risk lyckats komma in i templet och komma ut igen, klagar på att de har blivit rånade på allting inne i templet och nästan kvävts av stanken. Ah, det här är verkligen för mycket och för ondskefullt. En sådan fruktansvärd plåga bör stoppas till varje pris. Det är till och med mycket värre än Sodom och Gomorra."

[2] Dessa ord hördes av en främling, en gammal jude som nu går fram till oss och säger: "Kära vänner, ni vet inte allt, men jag arbetade själv för tre år sedan i templet som vanlig anställd där jag fick reda på saker och ting som fick det att krypa i kroppen på mig."

[3] Jag sade: "Min vän, behåll det för dig själv, ty jag känner till allt det som har ägt rum. Men du kan vara säker på en sak, det har gått för långt och redan idag skall du få se Guds makt och vrede i handling i templet. Men flytta er bort från tempelportarna en stund, så att ni inte skadas när Guds kraft kommer att driva ut lagbrytarna från templet. Därefter kommer de inte längre att våga begå ett sådant helgerån."

[4] Härpå gick denne jude iväg och prisade Gud, ty efter att ha hört mig tala på detta sätt tog han mig för att vara en profet, gick till en av sina vänners grupper och berättade vad han hade hört mig säga. Denna grupp, som bestod av flera hundra personer i alla åldrar, jublade och började högljutt prisa Gud för att återigen ha uppväckt en mäktig profet. 

15. Och han gjorde en piska av rep och drev dem alla ut ur templet tillsammans med deras får och oxar. Han välte omkull penningmånglarnas bord och spred ut deras mynt. 

[5] Men jag sade till Petrus: "Gå över dit till repmakaren, köp av honom tre starka rep och ta hit dem." Petrus gjorde så omedelbart och gav mig tre starka rep som jag snabbt flätade samman till en stark piska. Medan jag höll denna piska i min högra hand sade jag till mina lärjungar och alla som var med mig: "Följ mig in i templet nu och bli mina vittnen, för Guds makt och härlighet skall åter manifesteras genom mig inför edra ögon."

[6] Sedan gick jag vidare in i templet, och när jag gick så drog sig allt i min väg tillbaka, och alla de som följde mig kunde passera fritt även om marken var full av dynga och smuts. 

[7] När jag kom in till templets sista sal, där de viktigaste försäljarna av oxar och får hade sina djur till försäljning på vänster sida, medan penningväxlarna ockuperade den högra sidan genom alla tre salarna, ställde jag mig på grind-trappan och talade med en åsklik röst: 'Det står skrivet:"Mitt hus är en bönehus, men ni gör det till en rövarkula." Vem har givit er rätt att vanhelga Guds tempel så här?"

[8] Men de ropade: "Vi har köpt vår rätt till ett högt pris från översteprästen och är under hans och Roms beskydd! "

[9] Jag sade: "Ni står visserligen under detta beskydd, men Guds myndighet står emot er och era beskyddare. Vem skyddar er från Honom om Hans arm sträcks ut över er och era beskyddare?"

[10] Försäljarna och penningväxlarna säger: "Gud bor i templet och prästerna är av Gud. Kan de gå emot Hans vilja? Den som de skyddar skyddas också av Gud."

[11] Jag sade med mycket hög röst: "Vad säger ni, ni dåraktiga som begår dessa gärningar? Även om prästerna fortfarande sitter på Moses och Arons stolar, så tjänar de inte längre Gud, utan de tjänar Mammon, djävulen, och deras rätt och er rätt är djävlarnas rätt och inte någonsin en gudomlig rätt! Res er därför omedelbart upp och lämna salarna, i annat fall kommer det att gå illa för er."

[12] De började skratta och sade: "Vilken oförskämdhet av denna den lägsta av nazaréer. Släng ut honom ur templet med en gång." Sedan reste de sig upp och ville gripa mig. 

[13] I detta läge höjde jag min högra hand med reppiskan och började svinga den över deras huvuden med gudomlig kraft. Alla som träffades av piskan greps omedelbart av de mest våldsamma, nästan outhärdliga smärtor. Detta gällde även för boskapen. Genast uppstod det ett fruktansvärt tjut och vrål från både människor och djur varpå boskapen råkade i panik, och allt som kom i deras väg trampades ned. Även försäljarna och köparna flydde till fruktansvärda skrik av smärta. Men jag välte omkull penningväxlarnas stånd, vilket spred ut alla pengar som de innehöll, och lärjungarna hjälpte mig med detta. 

16. Sedan vände han sig till försäljarna av duvor, "Ta ut dem," sade han: "Ni får inte göra om Min Faders hus till en marknadsplats." 

[14] Sedan gick jag in i templet där fortfarande många duvförsäljare, med sina burar fulla av alla slags duvor, väntade på köpare. Eftersom dessa försäljare oftast var fattiga och inte så begivna på vinst och försäljning av duvor i templet var en gammal sed, fastän i äldre tider endast i den första tempelsalen, varnade jag bara dessa fattiga, och sade: "Ta ut dem och gör inte om min Faders hus till en marknadsplats. Detta skedde på den yttersta gårdsplanen. Nu hade således templet rensats. 

17. Hans lärjunge påminde om Skriftens ord: "Nitälskan för ditt hus skall förtära mig." 

[15] Denna handling väckte uppseende och nu fruktade lärjungarna i hemlighet att prästerskapet snart skulle låta de romerska vakterna gripa oss som upprorsmakare varvid vi knappast skulle kunna undgå att under de mest förödmjukande former bli kallade till förhör och bestraffning. Ty det är skrivet: "Nitälskan för ditt hus skall förtära mig." 

[16] Men jag sa till dem: "Var inte oroliga. Titta in i salarna så märker ni hur tjänare och präster ivrigt sysselsätter sig med att plocka upp penningväxlarnas alla utspridda pengar för att fylla sina egna penningpåsar. På grund av dem som har lidit förluster kommer de att förhöra oss om med vilken myndighet vi gjorde detta, men i hemlighet har de ingenting emot detta alls. Ty denna handling gav dem omkring 1000 sikel guld och silver och en stor mängd andra mynt, som de aldrig kommer att lämna tillbaka till ägarna. För närvarande är de också alltför upptagna och har ingen tid att kalla oss till förhör. Dessutom kommer de inte lätt att acceptera klagomål i denna fråga, precis som de som drabbats av förlusterna har lärt sig sin läxa och sannolikt inte kommer att väcka talan emot mig. Därför kan ni ta det lugnt. 

[17] Nitälskan för mitt hus kommer visserligen att förtära mig, men ändå inte på ganska lång tid. På sin höjd kommer några av judarna här att förhöra mig, vem jag är och med vilken myndighet jag gjorde något sådant och be mig om ett myndighetsbevis. Men jag vet att saker och ting måste ske på detta sätt, och att det inte utgör någon risk för oss. Titta bara mot gardinen. Vissa ställer redan frågan om vem som vill förhöra mig i eget intresse, och de skall få det rätta svaret utan dröjsmål."

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

14. Förstörelsen och återuppbyggnaden av templet

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 14; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

18. Judarna utmanade Jesus: "Visa oss dina maktbefogenheter att handla på detta sätt?"

Medan jag ännu talade med de modfällda lärjungarna, så kom några judar fram till mig och sade: "Du har nu utfört en mäktig handling. Människor och nötkreatur flydde från din hand som agnar i stormen, och ingen återvände för att samla ihop sina utspridda penningar. Vem är du och vilka maktbefogenheter (från kejsaren, menade de) kan du ge oss för din rätt att handla på detta sätt? Känner du inte till allvaret i de orubbliga lagarna, vilket kan förgöra dig på grund av detta? "

19. Jesus svarade: "Förstör detta tempel så kommer jag på den tredje dagen att låta det uppstå igen."

[2] Jag sade: "Om jag inte känt dem, men inte heller var rädd för dem, skulle jag inte har gjort det. Men ni kräver av mig en offentlig myndighet och jag berättar att jag inte har det. Men förstör detta tempel så kommer det på den tredje dagen det att uppstå igen, fulländat. "

20. Då sade judarna: "Det har tagit 46 år att bygga detta tempel, och du ensam kommer att låta det återuppstå på tre dagar?"

21. Men de visste inte att templet Han talade om var Hans kropp. 

[3] Detta bestämda yttrande från mig förvånade judarna och de visste inte riktigt vad de skulle säga. Efter en stund mindes en av dem att byggandet av templet hade tagit 46 år och sysselsatt många tusentals händer med permanent arbete. Så denna historiskt kunniga jude vänder sig till mig och säger: "Unge man, insåg du hur mycket strunt du just pratat? Titta, det behövdes hela 46 år för att bygga detta tempel och många tusen händer var fullt sysselsatta, och du vill göra detta helt ensam utan hjälp av andra? Oj, oj, oj, vilket yttrande du själv har kommit med, och detta till och med i templet, där man bör uttala sig extra förståndigt. 

[4] Din tidigare gärning har överraskat oss väldigt mycket och vi, som Jerusalems äldste, hade redan börjat diskutera varifrån din kraft kom för att utföra denna egentligen högst lovvärda handling, huruvida den var världslig eller profetisk, och därför förhörde vi dig också om det. Om du med kloka ord, som vi förstår, hade berättat för oss att du är en profet uppväckt av Gud och gjorde detta med Guds kraft, så skulle vi ha trott dig. Men tvärtemot vad vi alla förväntade gav du oss, i stället för kloka ord, ett obeskrivligt överdrivet, skrytsamt och dumt svar utan ett uns av sanning. Och nu betraktar vi dig som en person som kan ha lärt sig lite magi i någon hednisk skola och nu ville göra en uppvisning här i Davids stad, och som antingen är avlönad av Rom eller i hemlighet hyrd av fariséerna, prästerna och leviterna. Ty tack vare dina trollkonster har dessa idag skördat den bästa tempelskörden. Vi beklagar verkligen att ha tagit så fel i vår bedömning av dig."

[5] Till detta sade jag: "Också jag beklagar av hela mitt hjärta att jag tvingats inse att ni är så fruktansvärt blinda och döva. Ty de blinda ser ingenting och de döva och stumma uppfattar ingenting. Jag utför ett under inför edra ögon, som ingen före mig utfört och talar sanning helt igenom varpå ni anklagar mig för att antingen vara en dåraktig skrävlare med viss kunskap om hednisk magi, som vill visa upp sig här inför er eller en trollkarl avlönad av Rom eller föraktligt avlönad av tempelprästerna. Oj, vilken kränkande beskyllning. Titta, där borta finns en stor skara människor som har följt mig hit från Galliléen. De har insett vem jag är, även om ni hävdar att galliléerna är den sämsta sortens judar med minst tro. Men ändå kände dessa igen mig och följer mig. Hur kan ni då inte inse vem jag är."

[6] Judarna sade: "Vi ville inte erkänna dig och frågade därför ut dig, ty vi är varken blinda eller döva som du tror. Men du gav oss ett svar, som man med sitt sunda förnuft inte kan tolka annat än som vi öppet berättat för dig. Vi är människor som vill väl, och vore du en profet, varför misslyckas du då att kännas vid detta? Vi är rika och hedervärda medborgare i Jerusalem. Om du vore en sann profet, skulle det vara bra för dig att vara mitt ibland oss. Men du inser inte detta och är därför inte en profet, bara en trollkarl som vanhelgar templet mycket mer än de som tidigare drevs ut av dig."

[7] Jag sade: "Gå och diskutera detta med dem som har kommit med mig. De berättar för er vem jag är."

[8] Nu går judarna till lärjungarna och pratar med dem och dessa berättar för dem vad de hört om mig vid Jordanfloden, vittnet  Johannes och vad de har sett och upplevt vid min sida, men medger att de inte förstår vad jag hade sagt till judarna. 

22. Efter hans återuppståndelse erinrade sig hans lärjungar vad han hade sagt och de trodde på skriften och de ord som Jesus hade uttalat. 

[9] Ty de själva förstod det först efter min högst märkvärdiga återuppståndelse efter tre dagar och på samma gång också Skriften, som hade sagt detta om mig. 

[10] Efter att ha hört allt detta från lärjungarna, vände sig judarna åter till mig och sade: "Enligt allt det som vi nu har hört från dina mest uppriktiga anhängare skulle du uppenbarligen vara den Utlovade. Vittnet Johannes, som vi känner, talar kraftfullt för dig och så gör dina gärningar. Dina ord är dock raka motsatsen till 

alla de andra idéerna. Hur kan Messias vara en Gud i sina gärningar, men en dåre i sitt tal? Förklara detta för oss så skall vi alla acceptera och stödja dig på alla möjliga sätt."

[11] Jag säger: "Vad kan ni ge mig som ni inte först fått från min Fader, som är i himlen? Men om ni fick det, hur kan ni nu tala som om ni inte hade fått det? Vad vill ni ge mig som inte redan är mitt, ty jag och Fadern är inte två, utan ett. Jag säger eder: Ingenting är ert, utan att han vill det, allt annat är mitt. Ge mig er vilja med era hjärtans uppriktiga kärlek och tro att jag och Fadern är en och densamme, då kommer ni att ha givit mig allt jag kan be er om."

[12] Judarna sade: "Visa oss därför ett mirakel, så tror vi att du är den Utlovade. 

[13] Jag säger: "Varför vill ni ha ett tecken? Åh du onda släkte. 

Vet ni då inte att mirakler inte uppväcker någon, utan dömer honom? Men jag har inte kommit för att döma er, utan för att ni skall få evigt liv om ni tror på mig i edra hjärtan. Det kommer visserligen att ske många under, och några av dem kommer ni att få se. Men dessa kommer inte att ge er liv utan död under en lång tid."

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

15. Herren ser igenom judarnas ondska och bedrägerier

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 15; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

23. Medan han var i Jerusalem för Påskhögtiden, trodde många på Honom när de såg de under han utförde. 

[1] Jag säger eder: det är nu påskhögtid och jag ska stanna i Jerusalem under denna tid. Följ mig dit jag kommer att vara så skall ni få se ett stort antal riktiga underverk. Men se till att dessa undervek inte för med sig död."

[2] Judarna förvånades över dessa ord, men jag lämnade dem och gick med mina lärjungar ut ur templet och ut i det fria. Judarna följde mig dock i hemlighet, ty de hade inte modet att följa mig öppet eftersom jag hade talat om att 'mina under orsakar död'. De förstod inte att detta innebar det andliga elementets död, utan tänkte på den kroppsliga döden. Och som alla de rika på jorden var de nära vänner av det jordiska livet. 

[3] Men en av dem kom till mig utanför templet och sade: 

"Mästare, jag har förstått vem du är och vill vara med dig. Var bor du? "

24. Men Jesus skulle inte förlita sig på dem. Han kände dem alla alltför väl. 

25. Han behövde inga bevis från andra om en människa, ty han kunde själv veta vad som fanns inom en människa. 

[4] Men jag såg att han inte var ärlig och att hans önskan att ta reda på var jag bodde var oärlig. Därför yttrade jag till honom, som jag senare gjorde till ett antal på liknande sätt träl-intresserade präster, de välbekanta orden: "Rävarna har sina hål, fåglarna sina nästen, men Människosonen har ingenstans där kan vila sitt huvud, minst av allt i denna stad. Men gå först och rena ditt hjärta och kom sedan med ärligt uppsåt, inte med svek, så får du se hur du kan hävda dig vid min sida."

[5] Den här mannen sade dock: "Mästare, du har fel om mig och mina vänner. Om du inte har någonstans att bo, kom till oss så skall vi låta dig och lärjungarna bo hos oss och sörja för dig så länge du önskar."

[6] Men jag såg tydligt att den här mannen inte hade ärligt uppsåt och sade: "Vi kan inte lita på er, för ni är vänner till Herodes och liksom honom förtjusta i skådespel, särskilt om ni kan beskåda dem gratis. Men jag har inte kommit till denna stad för att underhålla Herodes vänner med lustspel, utan för att kungöra att Guds Kungarike är nära och att man därför bör ångra sig så att man får ta del av detta rike. Se, detta är syftet med min närvaro här vid denna tid, och för detta behövs inte ert husrum. 

Ty den som bor i ett hus kan endast lämna det genom dörren som är försedd med lås-och bult och genom vilket en gäst också kan bli en fånge. Men den som stannar i det fria är också fri och kan gå vart han vill. "

[7] Juden sade: "Hur kan du förolämpa oss så. Tror du att vi inte längre känner till den okränkbara rätten till gästfrihet? Om vi bjuder in dig som gäst i vårt hus, så är du den mest okränkbara där och ve den som skulle bära hand på dig. Hos oss försvaras och respekteras således rätten till gästfrihet över allt annat. Hur kan du då vara misstänksam mot denna fastlagda ordning i våra hus? 

[8] Jag sade: "Jag är ganska bekant med denna inhemska ordning i edra hus, men det betyder inte att jag inte också känner till den andra. Så länge som någon är gäst i edra hus, åtnjuter han rätten till gästfrihet. Men när han vill lämna huset, har soldater och hantlangare sänts för att ta emot gästen utanför dörren och beslå honom i kedjor. Säg mig, är det också en del av den gamla seden om gästfrihet?"

[9] Något generad säger juden: "Vem av edra hus kan med ett gott samvete hävda detta?"

[10] Jag svarade: "Den Ende, han som vet. Har inte en människa för några dagar sedan överlämnats i händerna på domarna på detta sätt?"

[11] Ännu mer generad säger juden: "Mästare, vem berättade detta för dig? Om nu detta skedde, så säg mig, har inte den kriminelle förtjänat det?"

[12] Jag sade: "Hos er anses många saker vara ett brott som är inte ett brott inför Gud och inför mig, därför att edra förhärdade hjärtan betraktar mycket som brott för vilket Moses inte stiftade någon lag. Dessa är edra lagar vilka enligt min mening inte gör en människa till brottsling. Ty att tillämpa edra regler är att synda mot Mose lagar. Hur kan då den vara en brottsling som bryter mot edra regler men följer Mose lagar? Åh, jag säger er: ni är alla fulla av ondska och skamlig falskhet."

[13] Juden anmärker: "Hur kan det vara så? Moses gav oss rätt att införa lagar för speciella tillfällen, och därmed är våra väl genomtänkta lagar lika bra som Mose lagar. Är inte den som åsidosätter dem därför lika mycket en brottsling som den som bryter mot Mose lagar?"

[14] Jag säger: "För er visserligen, men inte för mig. Moses krävde att ni skall älska och respektera edra föräldrar, men ni påstår, och prästerna till och med befallde er att gör detta: "det är bättre att istället offra i templet, eftersom den som gör detta  därvid friköper sig från denna lag."

Men om nu en människa modigt står upp emot er och säger: "Ni är Guds-förnekare och ömkliga bedragare, som upphäver Mose lagar på grund av er girighet och ersätter dessa med andra, med vilka ni plågar den stackars mänskligheten." Men se, då har denna människa syndat emot er, varför ni på dörrtröskeln överlämnade honom för att han skulle dömas. Berätta för mig, förtjänade denna värdiga människa detta eller är inte ni långt värre lagbrytare gentemot Moses?"

[15]  I detta läge blev juden arg och gick bort till sina andra följeslagare för vilka han berättade allt som han hade hört från mig. De skakade på huvudet och sade: "Märkligt. Hur kunde den här mannen veta detta? "Men jag lämnade platsen och gick med mina anhängare till ett litet värdshus utanför staden där jag stannade i flera dagar.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

16. Den andliga betydelsen av templets rensning

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 16; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Såsom berättats här, är detta en ganska kort redogörelse för det historiska, naturliga förlopp de två händelserna hade tagit, som registrerats i andra kapitlet. Ty en del andra saker hade hänt här och där som var obetydliga och bara skulle förlänga denna redogörelse i onödan och dessutom inte skulle göra saken viktigare eller ge någon djupare kunskap. Därför krävs det bara en kort förklaring av den andra händelsens andliga innebörd, varvid detta andra kapitel kan anses färdigt vad gäller de två viktigaste händelser, som beskrivits för läsaren och åhöraren. 

[2] Den andliga innebörden av den första händelsen i Kana i Galiléen har redan givits, varför endast den andra händelsens andliga innebörd måste avhandlas. Och denna är enligt följande:

[3] Templet representerar människan i hennes materiella-världsliga miljö. I templet, såväl som i människan, finns det allra heligaste. Därför bör också templets yttre hållas heligt och rent, så att det innersta, som templets liksom människans allra heligaste, inte skändas. 

[4]  För säkerhets skull är templets allra heligaste täckt av ett tjockt förhänge och vid vissa tillfällen kan endast översteprästen själv komma in i det allra heligaste. Men förhänget och även det sällan tillåtna besöket i det allra heligaste är ett skydd mot dess vanhelgande. Ty om någon syndar med sin kropp orenar han inte bara sin kropp, utan också sin själ och genom detta sin ande, som i varje människa företräder och verkligen utgör, det innersta och heligaste. 

Det allra heligaste hos människan, precis som samma  motsvarighet i templet, har förlagts djupt bakom ett tjockt förhänge, och endast ren kärlek till Gud, som i varje människa är Guds sannaste överstepräst, tillåts att ostraffat tränga in i det allra heligaste och lyfta på förlåten. Om denna människans enda överstepräst däremot befläckas genom att hänge sig åt orena världsliga ting, och går upp i dem, hur kan det allra heligaste förbli obefläckat om det besöks av en oren överstepräst? 

[5] Om därför allt i templet och i människan har blivit orent, så är inte människan längre förmögen att rengöra det. Ty om kvasten är full av lort och smuts, hur skall den då kunna användas för att rengöra ett rum? Jag är rädd att jag då själv måste ta itu med detta arbete och rengöra templet med våld, och detta genom alla slags smärtsamma erfarenheter som olika sjukdomar och uppenbara olyckor, så att templet kan bli rent.

[6] "Säljare" och "köpare" är människans låga, orena passioner. Boskapen som erbjuds till försäljning symboliserar den lägsta formen av sinnlighet hos djur och samtidigt också själens stora oförstånd och blindhet som följer av detta, en själ vars kärlek kan jämföras med den hos en kastrerad ungtjur, som till och med saknar sinne för fortplantning och kroppslig kärlek och endast drivs av den grövsta polyp-liknande formen av glupande lust och vars uppfattningsförmåga är jämförbar med den väl kända intellektuella förmågan hos får. 

[7] Och vad betecknar penningväxlare och deras penningaffärer? De betecknar och utgör i människan allt som kommer ur människans redan ganska djuriska egenkärlek. Ty djuret älskar bara sig självt, och en varg kommer att sluka en annan om den är hungrig. Dessa "penningväxlare", eller sådan djurisk egenkärlek, måste därför också smärtsamt och kraftfullt avlägsnas från människan, och allt som ger liv åt denna lust måste vältas omkull och skingras. 

[8] Varför inte förstöras helt? Därför att även denna typ av lust inte får berövas sin frihet, ty den ädla säden eller spannmålet av vete växer bäst på ett fält som är väl gödslat med sådan dynga och kommer att ge en rik skörd. Om, så att säga, all gödsel togs bort från fältet för att rengöra det från all smuts, skulle bara vetekornet växa dåligt och helt säkert ge en mycket dålig skörd. 

[9] Den dynga som i början tillföres fältet i högar måste spridas ut för att komma fältet till nytta. Om det blev liggande i stora högar, skulle det kväva allt där det ligger och inte vara till någon nytta för fältets övriga delar. 

[10] Detta ligger till grund för historien om att rensa templet i evangeliet. Och på grund av detta spred jag bara ut penningmånglarnas pengar och förstörde dem inte helt, vilket jag lätt kunde ha gjort. 

[11] Vad betecknar då försäljarna av duvor inne i templet som också var tvungna att dra sig tillbaka och återvända till de platser som ursprungligen tilldelats dem? 

[12] De ska förstås som de externa dygder som i en rent världslig mening består i alla slags ceremonier, seder, hövlighet, etc, som dock människors blindhet förhöjer till ett inre livsvärde och försöker få verkligt liv att slå rot däri. 

[13] Duvan är en flygande varelse, och eftersom det i Orienten ofta användes som bärare av post, i synnerhet i frågor om kärlek, och på grund av detta redan hos de gamla egyptierna som hieroglyf symboliserade ömsinta och kärleksfulla samtal, så tjänade den i templet som en symbol för en sådant samtal och var samtidigt ett vanligt och på motsvarande sätt symboliskt offerdjur, som ofta offrades i templet av unga gifta par när deras första barn hade fötts, som ett tecken på att de nu hade gjort sig av med sådana yttre budskap, ömtålighet och ceremoniella miner och gått in i sann, inre, livgivande kärlek.

[14] Enligt alla tings ordning hör det yttersta till det yttersta. Barken som är något ganska dött, får aldrig rymmas i trädets märg, men allt som hör till barken måste också lagras i barken. Barken är mest användbar för trädet när den är i rätt mängd på sin rätta plats. Om någon skulle driva barken in i trädets märg efter att först ha tagit bort märgen, så skulle trädet snart torka upp och dö. 

[15] Och som en fingervisning om att människor således inte bör göra yttre dygder till en fråga om inre liv, varigenom den ädla människan inte blir något mer än en samtals-marionett (lager), blev, som i vid mening alla formaliteter, dessa försäljare av duvor, som strävade efter att höja sina varor till en nivå av inre livsvärden, också utdrivna från templet av mig och beordrade till sin rätta plats, men detta endast på ett något mildare sätt. 

[16] Så detta är den andliga innebörden av rensningen av templet. Och från den rätta och oföränderliga överensstämmelsen mellan människa och tempel, kan också inses att ingen människa någonsin kan handla och tala så här, utan endast Gud Allena, som evig visdom, som ser och vet allt.

[17] Men varför är inte Herren kvar i templet efter en sådan sopa? 

[18] Därför att endast han vet hur människans inre väsen måste vara för att han varaktigt skall kunna bo i människan. Efter en sådan rensning får människan dessutom inte berövas sin frihet, för i så fall blir hon en marionett. 

[19] Herren kan därför inte ännu anförtro sig själv åt en sådan med tvång ren-sopad inre människa, ty endast han vet vad som krävs för ett fullständigt återupprättande av den inre människan. Det är därför som soparen går ut ur templet och, som vid en olyckshändelse, flyter från utsidan in i människans inre utan att ge efter för människans bön om att stanna med och inom honom - vilket bara skulle understödja människans lättja. Människan måste vakna upp för att fullborda allting frivilligt därför att endast så kan hon bli en fulländad människa, vilket kommer att beskrivas i detalj i nästa kapitel.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

2. Herrens förutsägelse. Folkförflyttning.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 12; kap. 2; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Fram emot mitten av den mycket klara stjärnnatten rådde det nu en stor tystnad. Allas ögon och öron var riktade mot Mig i den största förväntan; ty alla väntade sig någon undervisning eller någon gärning från Mig. Men Jag lät dem under en tid förbli förväntansfulla vilket var ytterst välgörande för deras själar. 

[2] Efter en period om gott och väl en halvtimma reste Jag Mig hastigt upp och sade med hög röst: "Mina barn och vänner och bröder! Jag förstår att ni alla väntar i en mycket spänd förhoppning för att se huruvida Jag kommer att göra eller säga någonting. Men sannerligen säger Jag eder att Jag inte har något ytterligare att säga eller göra denna gång ibland eder. Ty efter att ha varit med er i 7 dagar har Jag nästan uttömt allting som är nödvändigt för er för att nu helt och fullt ta emot Mitt rike i edra hjärtan. Men er stora förväntan tvingar Mig att säga eller göra någonting inför er, trots att Mina kroppsliga lemmar också blivit lite trötta. Men vad gör inte kärlekars kärlek?! Och låna därför ett uppmärksamt öra och öppna upp edra ögon!

[3] I morgon kommer vi att skiljas åt för en lång tid och Jag kommer knappast på ett år att besöka eller sätta Min fot i detta område igen; men eftersom Jag vunnit en sådan stor seger här och därför rest ett bestående monument i detta bad-hus och i den nya hamnen som inte med lätthet någonsin kommer att totalförstöras - förutom vid den tid då tron på Mig försvinner och med den också kärleken - skall Jag också göra något mera. Men det är säkert att när tro och kärlek har försvunnit bland människorna så kommer barbariska horder att invadera dessa områden och förstöra alla monument från denna stora tidsålder, vilka sedan Moses till Mig har vräkts ut över detta land.  

[4] Det vore säkert lätt att förhindra det. Ändå kommer det inte att undvikas. Detta badhus kommer säkert att fortfarande finnas till och hamnen också och kommer inte att förstöras vid tiden för Jerusalems undergång. Men ändå kommer det knappast att bli 500 år gammalt. Ty Jag säger eder, det kommer att börja med Jerusalem. Men människorna kommer inte att bry sig om den varning som ges till Jerusalem och kommer att förfalla till alla de slag av bedrägeri, världslighet, ondska, stolthet, lögner, själviskhet, härsklystnad, hor och äktenskapsbrott. Då skall en nation från Fjärran Östern träda fram och strömma över detta land som en stor gräshoppsplåga i Egypten och förstöra allting: människor, boskap och alla städer, kommuner, byar och individuella bostäder. Och den kommer att erövra nationerna på jorden långt bort över vidsträckta områden i Asien, Afrika och Europa till den tid då en större och mera universell dom faller över alla de icke-troende. 

[5] De som emellertid förblir hos Mig i tro och kärlek går fria från denna dom. Ty Jag skall omge Mig med svärdet å deras vägnar och leda dem i krig; och varje fiende kommer att tvingas fly för Mitt svärd. Svärdet kommer att heta 'Immanuel' (Herren är med oss) och dess egg kommer att vara sanningen och dess stora tyngd kärleken från Gud, Fadern till Hans trofasta barn. Den som vill strida, låt honom göra det med sanningens egg från Gud och med kärlekens tyngd från Faderns hjärta från evigheten. När han är utrustad med detta vapen kommer han att besegra varje fiende till Mitt namn och därför varje fiende till liv och sanning."

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

3. Teknologins tidsålder

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 12; kap. 3; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] (Herren) - Men till slut kommer det en tid då människorna uppnår stora kunskaper och färdigheter om alla slags ting och bygger alla slags maskiner som utför alla mänskliga uppgifter precis som levande tänkande människor och djur; men genom detta blir många människor utan arbete och de fattiga arbetslösa människornas magar kommer att hungra. Sedan ökar människans elände till en otroligt hög nivå. Då kommer människorna att omedelbart uppväckas till insikt av Mig en gång till och de kommer att kungöra Mitt namns sanning i mer än 200 år. Det går bra för dem som vänder sig till det, fastän deras antal kommer bara att vara litet!

[2] Men när antalet av de rena och goda har minskat som på Noaks tid kommer jorden åter att hemsökas av en universell dom vid vilken varken människor eller djur eller växter kommer att skonas. Deras dödliga, eldssprutande vapen kommer inte längre att vara till någon nytta för det stolta folket, inte heller deras befästningar eller järnvägar på vilka de rör sig med en pils hastighet. Ty det kommer en fiende från luften och förintar alla dem som alltid har gjort det onda. Detta kommer sannerligen att bli en krämarnas och valutaväxlarnas tid. 

[3] Det som Jag gjorde alldeles nyligen i templet i Jerusalem mot valutaväxlarna och duvförsäljare, skall Jag göra i stor skala över hela jorden och tillintetgöra alla sälj- och valutaväxlingsstånd genom den fiende som Jag skall sända till jorden från luftens utsträckta vidder som en blixt och med ett stort rungande oljud. Emot denne kommer sannerligen alla jordens arméer att kämpa förgäves. Den väldiga oövervinnerliga fienden kommer emellertid inte att skada Mina få vänner utan skona dem för en ny plantskola som producerar nya och bättre människor. 

[4] Förstå detta väl! Men tro för all del inte att Jag vill ha det på det sättet och att det därför är förutbestämt. Inget kunde vara Mig och er mera främmande! Ändå kommer det att bli som tiden före Noak. Människorna fortsätter att i ökande omfattning ställa sina värdsliga kunskaper och förvärvade färdigheter i det ondas tjänst och kommer att av sin egen fria vilja förorsaka sig själva och slutligen hela jorden all slags dom från djupet av Min skapelse. Men då kommer Jag att säga tillsammans med er, Mina ädla romare: Volenti non fit injuria!

[5] Ja, människorna skall faktiskt ha allting i beskuret och begränsat skick, bygga sina jordiska liv i välstånd och skona sina händer från hårt arbete för att vinna mera tid för utvecklingen och förädlingen av sina hjärtan och själar och alla skall omedelbart bli fulla av glädje i Mitt namn under hela sitt liv; men bland dem skall det inte finnas några lidande eller bedrövade människor, förutom en självsvåldig syndare emot varje väl fastslagen ordning i Mitt namn!

[6] Men om tillsammans med människornas naturligt ökande färdigheter också deras själviskhet, girighet och maktrofferi ökar och således de mänskliga sinnena förmörkas så kan naturligtvis inte heller dåliga följder undvikas!  Ty om ni snabbt sätter ner den ena foten efter den andra om och om igen, så kan följden av detta snabba förfaringssätt inte undvikas. Men den som tvekar med sin fot kan inte klaga över att till och med en snigel hinner upp honom. Att falla från en hög höjd för uppenbarligen med sig att kroppen dör; men om någon vet detta av erfarenhet och ändå hoppar från en hög höjd ner i djupen - vad kallas sådant?

[7] Skåda, det är blind lättfärdighet och de fruktansvärda följderna av detta är inte Min vilja, utan istället den Min eviga ordnings oföränderliga lag, som inte kan lättas på varken på någon särskild plats eller ännu mindre i allmänhet! Eller tror ni att Jag därför borde ta bort den destruktiva hettan från elden så att en idiot som kastar sig själv i elden inte skulle lida någon skada? Eller borde Jag avlägsna från vattnet det som gör det till vatten och att en person kan drunkna i det antingen genom bristande varsamhet eller genom att ha blivit knuffad av någon eller genom eget uppsåt?!"

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

4. Själv-förvållad dom

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 12; kap. 4; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] (Herren): "Titta på bergen fulla med skogar och buskar. Skåda, dessa suger upp ett lämpligt antal av alla de naturandar (elektricitet, magnetism) som passar ihop med dem. Gå och kalhugg alla bergen så kommer ni snart att bli varse de mest ödesdigra konsekvenser. Därigenom kommer stora mängder av fria, väldigt primitiva naturandar att mer och mer börja fylla atmosfären över hela jorden. Eftersom dessa inte hittar en lämplig hemvist och aktivitetssfär så börjar de anhopas i stora mängder och drivna av sin hunger och törst (införlivad instinkt) orsaka de värsta stormar som förstör allt och ödelägger hela länder i en sådan omfattning att ingenting kommer att växa där på hundra, ofta tusen åt utan bara lite mossa här och där. Således finns det till denna dag i hela världen platser på flera mil som är lika kala på växtlighet som den ödsliga, ofruktbara kalkstenen på Döda Havets stränder i Nedre Palestina som Jordanfloden rinner in i. 

[2] Nå, är det kanske Min vilja? Ånej! Där människan måste ha fri vilja och frihet att handa så att de kan bli mänskliga varelser också i andligt avseende, ingriper inte Jag Själv - och det spelar ingen roll hur dåraktigt de än handlar. Allt Jag gör är att låta dem ostörda nå det som de så ivrigt strävat efter som om deras livs lycka hängde på detta. Det gör ingen skillnad för Mig huruvida följderna är bra eller dåliga. De får det som de skapar. Trots att Jag vet  hur det kommer att gå så kan Jag inte - och får inte - ingripa med Min allsmäktighet; ty om Jag gör det, så upphör människan att vara människa. Hon är då ingenting annat än en animerad maskin och kan för evigt inte vara av något värde varken för sig själv eller för Mig. Ty hon liknar en författare som inte kan skriva en stavelse själv, utan om hon ändå skulle skriva så måste en skribent leda hennes hand från A till Z; och om hon har skrivit en uppsats på detta sätt så förstår hon den ändå inte. Och även om hon har skrivit ett hundra tusen brev på detta sätt, så är hon ändå just så lite författare själv som pickup-nålen med vilken hon skrev. Precis så lite skulle människan på denna jord vara människa om inte den fria viljan lämnades helt igenom orörd och på samma sätt hennes sätt att handla. 

[3] Viljan kan säkert styras genom alla slags lärosatser och lagar; men varken en lärosats eller någon lag kan förhindra den fria viljan att genomföra vad den vill göra. Om människans vilja önskar anta en lära och en lag som riktlinje för sina handlingar, så kommer han att styra sig själv i varje fall i enlighet med detta utan något inre tvång; men om han inte vill detta, kan ingen makt i världen och i himlen tvinga honom - och får inte heller! Ty, som Jag sade: Utan fri vilja är människan inte längre en människa utan istället helt och hållet en animerad maskin, som maskinerna som människorna kommer att uppfinna med tiden, vilka kommer att utföra samma konstgjorda uppgifter som nu knappast någon person är i stånd att göra. Men en sådan maskin kommer ändå inte att vara en mänsklig varelse varken till (den yttre) formen och ännu mindre till sin inre fria verkan; ty den har ingen fri vilja och kan därför aldrig utföra någon självständig handling. Det som människan har programmerat in i den kommer den att utföra, men aldrig något annat.  

[4] Men människan kan av sig själv göra vad helst han behagar och ingen kan hindra honom från att göra det. Alltså kan människan göra som han behagar med jorden som bär upp och föder hans kropp; och endast konsekvenserna kommer att lära honom om hans vilja var god eller ond.  

[5] Därför har varje mänsklig varelse förnuft och som en följd av detta intellekt. Han kan göras upplyst genom doktriner, världsliga lagar och alla slags erfarenheter och sedan spontant välja det som är gott, rätt och sant och bestämma sin handlingsväg efter detta. Gällande allt detta vidkänns han inte något tvång eftersom han själv fritt väljer det som han har värdesatt som gott, rätt och sant.  

[6] Men vi kan bara alltför påtagligt erfara dag för dag från hundratals fall att människor ändå väldigt ofta försmår allt det, som de värdesatt som gott, rätt och sant och handlar på motsatt sätt huvudsakligen på grund av egna jordiska fördelar. Och ur detta följer det faktum att ingenting kan äventyra eller inskränka på den mänskliga viljans frihet. Och därför är det mycket möjligt att människor med tiden kan uppfinna stora ting och också påverka naturen på jorden så att denna till slut måste bli ganska avsevärt förstörd. Följderna av detta kommer säkert inte att bli trevliga och kommer att tyckas som ett visst straff för den missriktade viljan, men inte alls önskad av Mig, utan istället frambringad genom människans vilja.

[7] Om människorna vill ha ytterligare en Syndaflod så behöver de bara gräva upp bergen för att öppna dammluckorna för de underjordiska vattnen! Om de önskar se hela jorden stå i lågor så behöver de bara förstöra alla skogarna och naturandarna (elektricitet) kommer att mångfaldigas så mycket att jorden plötsligt kommer att täckas av en ocean av eld och blixtar! Är det då Jag som vill förstöra jorden genom elden?! Lär därför människorna att vara kloka. I annat fall kommer de att dra domens förbannelse över sig själva! Men Jag vet att det kommer att hända och ändå kan Jag inte och bör inte handla emot detta genom Min allsmäktighet utan endast genom Min undervisning: - Förstår ni det?" 

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net